Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
säga må skriva knaggligt och t. o. m.
"opoetiskt" — poesin i sak kommer att stå kvar.
Exempel på tillämpligheten av detta finns
enligt min mening i denna kavalkad.
Bengt Anderbergs debut som lyriker i
höstas övertygade knappast, även om hans
diktsamling rönte en viss vogue — kan det ha
varit den kristliga undertonen som gjorde det?
Det hela var fint och artistiskt men utan
skarpare konturer. I diktcykeln "Kristofer" har han
försökt sig på ett större grepp. Ser man båda
böckerna bredvid varann vittnar i själva verket
den nya om en förvånande, men knappast en
inre utveckling: å ena sidan finstämda
laveringar, å andra sidan en frodighet som kan föra
tanken till flamländarna — avsnittet "Tiggarna
vid Burro" kommer en att tänka på Brueghels
"Det rika och det fattiga köket". Den långa
diktens tema är i korthet detta: Kristofer hör
i natten den korsfästes maning, författaren låter
honom genomvandra olika miljöer, mer eller
mindre fantastiska, stanna vid olika stationer,
uppleva olika sinnestillstånd för att slutligen
åter hamna vid korsets fot. Detta låter ju
ordinärt, men Anderbergs visuella förmåga gör det
åtminstone ytligt till ett måleri i de gamla
mästarnas maner. Han har nått fram till något
av deras naivitet genom att förmäla färg- och
bildrikedomen, som ofta är överraskande och
av stor skönhet, med en alldeles vardaglig
språkton. Man kan inte tveka om att den som
skrivit detta upplevt den spontana
målar-glädjen. Mera tvivelaktig förefaller däremot
Kristofers inre gestaltning, och hans väg från
verklighetsaning till verklighetsupplevelse är,
som själskamp betraktad, minst sagt diffus.
Vartill hela detta färgrika måleri när
alltsammans utmynnar i commonplaces som "Orden
faller och allt blir naket, / det är bara två ord
som inte vissnar, / sorgen och ensamheten"
eller "osynligt är vårt mål, och vem kan ge det
namn"? Och slutversen låter:
Dig tjänar jag, människoande,
du som lyssnar, du som måste bort
eviga vägen från nederlag till nederlag,
förnedrad, korsfäst, död och begraven,
men alltid, alltid uppstånden igen.
Det liknar ett platt fall av en Betel-predikant.
Ord utan täckning. Citaten ovan gör visserligen
inte boken rättvisa, men att citera ett av de
vackra ställena skulle inte heller göra den
rättvisa — omdömet måste tveksamt hålla sig
någonstans mittemellan. Att Anderberg har
"gåvor", särskilt utförsgåvor, står utom all
tvekan, men har han också någonting
personligt att säga? Och varför säger han det i så
fall inte?
Av ett helt annat kynne är A. Gunnar
Bergman i "Du sitter i rävsaxen", hans andra
diktsamling sedan "Erfaret", som kom ut för tolv
år sen, under den redan legendariska
Cosmo-polite-tiden. Det verkar ibland som om
Bergman inte brydde sig stort 0111 hur han skrev,
och långa partier av hans dikter kan göra
intryck av godtyckligt upphuggen prosa. Som
exempel kan man ta själva titeldikten. Men
eftersom Bergman även denna gång är ute för
att meddela erfarenheter med vidhängande
socialmoraliska korollarier, blir det till slut så
att man vänjer sig vid och accepterar den
knaggliga formen som mera osminkad och
hederlig, kanske t. o. m. avsiktlig. Det hela går
nämligen inte ut på fagra ord utan på poesi
i sak.
Bergmans dikt tillhör alltså den kategori
som brukar benämnas social, men därmed är
inte mycket sagt, ty den vittnar på ett
intressant sätt om sinsemellan stridiga stämningar.
Av hurraoptimism finns inte mycket. Och även
om socialdemokratiska tongångar överväger,
så bryter de sig ibland ganska markant mot
anarkistiska och, någon gång, kommunistiska.
På det hela taget är det en ganska resignerad
man som talar, en av dem vars ungdom råkade
infalla "i skarven till folkhemmet", under den
stora depressionen kring år 30, då det framför
allt gällde att svälta sig igenom. Genom många
dikter ("Medelålderns nödårstid" och andra)
går en ton av vemod över att när den rena
glöden att göra en insats fanns, då gällde det
kaffepengarna, medan nu, när möjligheten till
insats kanske finns, ungdomen är borta:
När humlerankan nått till störens topp
så vänder den och växer nedåt.
Men när den framåt hösten når tillbaka
till marken blommar inga sippor mer
i gräset vid störens fot.
Det är ibland med en viss självrannsakan
Bergman ser på sig själv, och kanske är det
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
