Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erland Josephson: Bedrövad artist. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
BEDRÖVAD ARTIST
Så är han nästan ensam. De andra
skådespelarna har gått och lämnat sminkloger och
tvättrum tomma, och lamporna vid deras
speglar brinner meningslöst. Han själv har
ställt sig i ett hörn och ser på scenens tomhet,
hör knäppningar i virket och sällsamt prassel,
liksom viskningar, från källarn. Han väntar på
ett ensam efter detta nästan ensam: än sysslar
någon i belysningsrummet, scenmästarn med
det mörka skägget och de ljusa ögonen är dold
på vakt i något kryphål som de andra inte
känner.
Ja, han har stått här ganska länge nu och
väntat, de andra har gått över scenen och förbi
och sagt god natt och undrat tyst över hans
avsikt och ängslats över att de inte vetat och
ilsknat till för att de inte vetat och trott att
han skall arbeta med rollen, och de har känt
sin egen brist på säkerhet när de har mött hans
blick och i den ångest, tvivel, kanske inte
riktigt äkta men ändå äkta, kort sagt en kamratlig
spegel av dem själva när de går de hemska
stegen över detta tommaste av allt det tomma:
den övergivna scenen. Allt är så hjälplöst dessa
ögonblick då alla bär på en förvandling och
inte hunnit välja dräkt och ansikte för natten,
och det är det den tomma eller nästan tomma
scenen blottar hjärtlöst för dem.
Sist gick som vanligt Christer Anton, han
bar sig själv de fruktansvärda stegen med hjälp
av en från kvällens föreställning kvardröjd
gest, en hand som viftade med sträckta fingrar
mot himlens frihet som var scenens tak. Näst
sist gick Mariana, ett ljudligt god natt till alla
som ej hörde henne fick bli balansstång på
den smala spången, men hon var ändå mycket
blek när hon hann fram till dörren och
räddade sig ut till kylan som bet av all nakenhet
och ångest med skakningar av kroppen och
förhoppningstankar på vår och värme, ord
som gick an att envist mala inombords tills
rummets värme och all sömn i väggarna fick
henne något mer naturligt lugn.
Ja, de har alla gått, och var på sitt sätt har
de klarat denna fara som ingen riktigt känner;
själv har han kanske stannat för att gå till
botten med den, se vad den består av. Rakel,
som ännu är mycket ung och har en fästman
här i staden, hånglade sig fram den korta biten
kan man säga, med kvittringar och smek och
krypa tätt intill och nyp i rockuppslaget där
en blomma lyser tillgjort klarröd i det vassa
ljuset. Puttiputt och Sötisöt, det får han heta
i dessa ögonblick den mycket rake mannen,
de orden blottar en ännu inte riktigt
bortarbetad läspning, som nästan rörande betonar
den lilla rädslan i det trånga hjärtat. Markus
har också gått de stegen, men nästan dröj ande,
som ville han förstå det sällsamma i den
förvandling han varje afton måste genomlida, han
drar en suck och får teater i den, kanske han
rör i gamla minnesbilder, kanske han ser sitt
eget ansikte och känner det så underligt
förvridet, som speglat i hans ungdoms
nickel-dankar. Och Vera, som gömmer år av
ensamhet och tvivel under höga plymer, svept i en
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
