Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
framför allt genom sin lugna argumentering
och sin absoluta tro på vissa kulturella värden.
Vid sidan av Eliot verkar Camus både mer
omogen och mer oskolad i sitt frenetiska
sökande efter sanningen hos de
existentialis-tiska föregångarna. Men å andra sidan finns
det hos Camus mer liv, mer intellektuell vitalitet
och större psykologisk skärpa. Därför
innehåller hans bok — trots den sterila
utgångspunkten — mer som pekar framåt.
I Albert Camus’ essay möter man först och
främst inflytandet från Sartre. Tillvaron inger
oss äckel, och utan den glädje, som det
obegränsade nejsägandet innebär, skulle det inte
vara möjligt att undgå självmordet. Filosofin
kan inte hjälpa oss att finna en mening i
tillvaron. Vi måste acceptera att livet är absurt.
Men själva revolten mot denna absurda
position skapar ett värde hos livet. Sisyfos, som
ständigt måste börja om sitt arbete, måste ändå
tänkas lycklig. Han har genomskådat
sammanhangen, han upplever revolten och han förstår
att det inte finns "något öde, som inte kan
besegras med föraktets hjälp". — Skapandet
är också absurt, men det är samtidigt det enda
medlet för att hålla fast medvetandet och
inregistrera dess upplevelser. "Att skapa är att
leva två gånger." Camus’ aforistiska konst
är i dessa avsnitt många gånger bländande
och leder mindre tanken tillbaka till den
exi-stentialistiske lärofadern Kierkegaard än till
Nietzsche.
Dessa antydningar om huvudlinjen i Camus’
bok kan vara tillräckliga. Det skulle fgra för
långt att söka reda ut allt vad han vill säga.
Hans "absurda" utgångspunkt gör också att
man är mest benägen att inskränka sig till
randanmärkningar. Det är tydligt att Camus
sitter hårt fast i existentialistisk filosofi, och
han är också starkt beroende av den
subjek-tivistiska tanketradition, som går tillbaka på
Descartes. Om Camus skulle tvingas att logiskt
definiera "mening" och "absurd", skulle han
upptäcka att han hade att göra med begrepp,
som bara kan ges en begränsad betydelse och
som dessutom i de sammanhang, där de
förekommer, är färgade av våra subjektiva,
tillfälliga värderingar. Hela hans extrema syn
skulle med andra ord slås sönder. Han skulle
inte längre i största allmänhet kunna tala om
att tillvaron är absurd, och han skulle inse att
man lika litet kan fråga om livet har mening
som man kan fråga om talet tre är rött eller
grönt.
Om man emellertid inskränker sig till att
konstatera att Camus vill uttrycka sin besvikelse
och leda över tillvaron och avstår från att
fånga in hans upplevelse i logiska kategorier,
så är det av stort intresse att se hur
perspektivet förskjuts, när Camus går över till att
diskutera konsten. Han tror på konsten på ett helt
annat sätt än han tror på värdet att leva. När
inte det abstrakta schemats tvångströja binder
honom, släpper han sig också lös och
åstadkommer en rad fina iakttagelser — detta gäller
inte minst om den originella studien över
Kafka.
Camus har i Sisyfosmyten velat renodla en
åskådning — han har löpt linan ut för att
finna en ny startpunkt. I den fascinerande
symboliska romanen "La peste" (som man får
hoppas snart kommer på svenska) finns
trevande ansatser till en positiv filosofi:
människorna i den pestsmittade staden drivs att
upptäcka det värde, som en gemensam kamp
mot det onda kan skapa. Camus ger på så sätt
själv belägg för sin tes att konstnären i sitt
verk når utöver sina egna medvetna
intentioner.
Den kontrastverkan, som man upplever vid
övergången från Camus’ extrema, snabba
formuleringar till T. S. Eliots malande,
be-greppsanalyserande prosa — som blir ännu
mer svårtillgänglig i den dåliga svenska
översättningen — kan inte dölja att också Eliot är
ute efter något absolut i sin kulturkritik. "Idén
om ett kristet samhälle" kom till efter den
chockverkan, som Münchenkrisen framkallade
i England. Eliot vill inte slå sig till ro med en
vanlig politisk analys av läget, utan han vill
finna djupare orsaker till krisen. Han har
naturligtvis rätt i att perspektivet ofta blev för
snävt under åren före kriget, men å andra
sidan är hans egna politiska funderingar på
många punkter så verklighetsfrämmande att
hans anspråksfulla kritik inte får den grund,
som den skulle behöva. Här är det emellertid
tillräckligt att diskutera Eliots principiella
åskådning. I stora drag har inte denna
undergått någon större förändring från studierna,
som behandlar Irving Babbitt, fram till den
essay, som BLM publicerade i januari 1946.
Eliots kulturkritik kretsar kring tanken att
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
