Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Åke Runnquist: Pärlan i ostronet. Några drag i Robert Penn Warrens romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
vika att alltför nära ansluta sig till diskutabla
sidor hos den för inte länge sedan döde
diktatorn (vars födelsedag fortfarande firas som
stor högtid i Baton Rouge). Det viktigaste
skälet torde emellertid vara att det bäst passar
Warrens syften om denne Stark inte framställs
som alltför frånstötande. Detta betyder inte att
Warren är ute för att försvara honom. Liksom
i "Night Rider" vill han endast förklara,
förklara Willie Stark som fenomen. Därmed är vi
också inne på ett par andra skillnader mellan
den verklige guvernören och hans avbild. Om
man undantar läget vid havet skulle Warrens
stat kunna vara vilken som helst av de mer
efterblivna och krisdrabbade sydstaterna —
den framstår som en bygd av fattiga farmare.
Från sådana härstammar också Stark, medan
däremot den verklige guvernören kom från
en familj av företagsamma, smått förmögna
medelklassmänniskor. Warren har därmed
knutit sin huvudperson fastare till den viktiga
samhällsklass, som kom att bära honom fram till
makten och stödja honom när han nått den.
Stark (liksom Long) har nämligen kommit
fram i den politiska världen i första hand på
röster från de små självständiga jordbrukarna,
hans eget folk, som hoppades att han skulle
ge dem bättre utkomstmöjligheter. De gjorde
Stark till guvernör för att han skulle hjälpa
dem; han har gjort en del i den riktningen
och förblir därför deras man, även om han
sätter sig över det demokratiska styrelseskicket.
De hyllar honom varhelst han visar sig, de
röstar på honom och hans handgångna män
när tillfälle bjuder sig och när han råkat i
trångmål, t. ex. då han av politiska
motståndare ställts inför statens senat för svåra
tjänstefel, går budet ut bland de solbrynta
jordbrukarna i avlägsna landsbygder som samlas i
stora skaror till huvudstaden i urmodiga fordar
och med hustrur i söndagsschaletter, för att
heja på Willie, som också blir frikänd, medan
hans motståndare talar om pöbelupplopp.
Warren tar inte ställning till det
odemokratiska i Starks regemente. Han har gjort honom
mer sympatisk än Long, men han har lämnat
kvar tillräckligt många drag av hård egennytta
för att det totalitära draget i styrelsesättet skall
framstå med all önskvärd tydlighet. Stark är
en diktator med samma makt som Hitler hade
de första åren av sin regering, då mäktiga
grupper inom landet ännu kunde tänkas
bekämpa honom. (Något rashat utmärker honom
däremot inte, lika litet som Long, som aldrig
var någon negerätare i stil med sin dödsfiende
senator Bilbo och liknande sydstatspolitiker.
Inte heller var Hitler eller Mussolini någon
medveten förebild för Long, som betraktade
dem med skepsis och vid ett tillfälle ådrog
sig en gästande tysk eskaderchefs livliga ovilj a
genom att på en officiell uppvaktning ta emot
honom i pyjamas.)
Warren avgör alltså inte om Stark vid sin
död uträttat så mycket gott att det överskylt
hans avsteg från de demokratiska
styrelseprinciperna. Han ställer bara de två posterna emot
varandra, samtidigt som han vill visa hur hela
räkenskapen uppkommit, att Willie Stark måste
ses som ett uttryck för det hårt trängda
jordbruksproletariatets försök att förbättra sina
villkor i sydstaterna, ett försök, lika desperat
i sin art som tobaksodlarnas väpnade band
i Kentucky tjugufem år tidigare. Det är därför
som han gjort bilden av den starkska staten så
allmän, och det är därför som han låtit
diktatorns karriär sluta när han stod på höjden
av sin makt inom staten (Longs delvis
framgångsrika försök att få hela Amerika att lyssna
till hans locktoner och göra honom till
president har inte samma intresse för Warren).
Denna vägran att ta parti i en sak, vars
avigsidor på sin tid väckte hela Amerikas
uppmärksamhet, var kritikens främsta
angreppspunkt vid bedömningen av "All the King’s
Men". Som jag sökt visa var den emellertid
från Warrens sida fullt konsekvent. Han full-
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
