Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gunnar Ekelöf: André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
stuckna brasklapparna), förutskickade
reträtter, indragna utposter och halvgångna
mästerverk har Gide varit den störste inte bara
taktikern utan också strategen. Med honom har
den räddhågade publiken känt att den ändå
aldrig riktigt lämnat fasta land, att den stått
kvar på ett slags "moralisk" grund.
Förr grubblade man över "Ibsens mening",
nu är det Gides. Med sina order och
kontraorder har han inte gjort det lättare för de sju
och sjuttio uttolkarna. Mot belagda citat står
belagda citat. Denna långrev har ytterligare
trasslats till av polemiken mellan de fiskar som
nappat. Hur gör man med en gordisk knut?
Man hugger inte alls av den med ett svärd,
man låter helst bli den. Och är man å yrkets
vägnar så illa tvungen att befatta sig med den
får man försöka med "en smula svalkande
likgiltighet" till omväxling. Undertecknad har för
egen del länge insett det hopplösa i att gräva
efter begravda hundar i Gides verk, att söka
komma fram till en "objektiv" bild. Jag skulle
vilja ge en subjektiv, intuitivt fattad
helhetsbild ■—- bortom all den periodiska
motsägelsefullheten. Jag anser det lönlöst att söka
"förklara" honom, jag vill bedöma honom. Det
kan synas förmätet, men överallt där
sirensång förekommer gäller det att hålla fast vid
sig själv. Jag vill, kort sagt, se Gide som
konstverk, inte som teleplasma, utifrån iakttagande,
inte (som han vill ha det) medverkande. Och
jag kan då inte dölja att han inger mig samma
lätta obehag som vissa gulnade fotografier om
vilka man tänker: ’Vad allting måtte ha varit
instängt och tillsnört på den tiden!’
"En av mina vänner förklarade en gång
att Gide ingav honom samma slags blandade
känslor som Almqvist", skriver Knut Jaensson
i sin Nobelartikel (D. N. 14 nov. 1947), och
då denna vän händelsevis råkade vara
undertecknad kan jag måhända ha rätt att ta upp
förhållandet till ytterligare begrundan. Jag
skall inte gå in på parallellismen mellan de
båda författarna — med den skulle man kunna
fylla sidor. Jag skall i stället försöka komma
åt de "blandade känslorna". Naturligtvis är
det fromleriet, salvelsefullheten, den säregna
förmakskristna oärligheten som tycks hänga i
även om vederbörande är aldrig så intelligent.
Men jag tror att det djupast sett är
konventionalismen hos dessa två garanterat
okonventionella diktare som berör mig. Det är deras
ljumhet. Jag kan nämligen inte betrakta Gide
som i egentlig mening en bekännare, därför att
jag har en känsla av att han aldrig annat än
teoretiskt accepterat sin homosexualitet och sin
övriga egenart. Han är för emotionellt fattig
för att kunna avstå från sådana kryddor som
synd och nåd och i någon mån förlåta sig
själv. Vad Almqvist beträffar ligger det
annorlunda till och ändå så lika. Han levde före
självbiografiernas tid (om också inte före
"Självbekännelsernas"), men jag tror inte den
skulle ha stimulerat honom. Människor som
Almqvist och Gide skulle ingalunda bli
lyckligare utan dubbelliv, verkligt eller diktat. De
bryter mot konventionerna av konventionella
skäl, d. v. s. de nöjer sig med att skapa sådana
situationer, att det konventionella träder i kraft
och de kan uppleva dess påtaglighet. Det är
ett slags mekaniskt intresse. För övrigt är
sådana farliga förbindelser ett av den franska
litteraturens stora temata.
När Anders Österling i radio presenterade
den nye Nobelpristagaren och en smula
förklarande och försvarande sade, att Gide ändå
eller trots allt (jag minns inte hur orden föll)
representerade den borgerliga franska
traditionen, sade han alltså någonting mycket sant.
Gide som konstnär är (för mig) ett kapitel
för sig. Hans skicklighet är lika uppenbar som
hans brist på spontaneitet. Liksom han, enligt
egen utsago, behöver ett förhållande till en
annan människa, behöver en annan människas
medium, för att verkligen känna sig uppleva
livets sorger och glädjeämnen genom henner
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
