Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÄLLER UT
nu närmade vi oss det ställe, där en stor sten
sköt upp ur vattnet en bra bit från stranden —
och utterdjäveln, jag kan inte bättre kalla den,
skulle prompt gå på stenens yttersida. Det var
så hopplöst det kunde bli.
Men fisken höll sig lugn, det var som om
den legat och tänkt i sitt stilla sinne: ja, få
se nu, hur han klarar av den situationen?!
Jag förnam plötsligt fisken som en tänkande
varelse, tyckte mig se hur den tuggade på
min fluga med stort välbehag och lät
bottenstenarna klia sig på magen, liksom ville den
ha hjälp till ett skratt. Om den hoppat upp
just då, hade jag kunnat svära på, att det var
för att få skratta utan att få mun full av vatten.
Jag lämnade kvar utterstaken på stranden,
tog in meter efter meter av linan och lät
den falla ner bakom mig och gick genom det
grunda vattnet fram mot stenen, som
egentligen var ett helt klippblock. Det gick nu
fortare än jag kan tänka det — och sålunda
nådde jag stenen före uttern och börstingen.
Jag hade ett stycke slaklina att vinka på. Jag
krängde mig upp, lade mig på magen och
stirrade ner i det djupa, nästan svarta vattnet på
andra sidan, där klippan stupade tvärbrant och
reste sig ungefär en meter över vattenytan.
Klippan var rund och hal, så när som på ett
ställe, där den kluvits itu; där körde jag ner
tårna och låg nu pall.
Jag drog in.
Och där ser jag den stora herrn, hur han
lugnt och inbilskt simmar in mot klippan,
liksom släpande uttern med sig. Uttern har mist
det mesta av sin vackra röda färg, skamfilad
och svårt tillbucklad lomar den stånkande efter
mitt byte in spe.
När jag försökte dra åt mig dessa två saker,
bara körde de in under klippan, och jag kände
att om jag slet till aldrig så lite, ja, då var det
förkylt. Det var som en djup grop nere under
stenen, en sorts viloplats.
Efter en stund kände jag, att jag började bli
less. Linan och hälften av flugorna var redan
bärgade. Om uttern sjönk ner just här, kunde
jag lätt bärga den sen, med knep. Vad egent-
ligen brydde jag mig om en femkilos
laxöring? Överhuvud tyckte jag inget vidare om
fisk. Jag fiskade bara för att det var
spännande, att nånting inom mig fann utlösning
i stunder av fiske, att jag återkom till
samhället och arbetet och min ensamma lägenhet
i kåken med liksom befriade muskler och
sinnen efter varje fisketur. Därför fiskade jag,
inte för att få mat. Hade jag inte brottats nog
för den här gången? Hade jag inte skådat
stor-börstingen, alla gamla fiskares märkliga
drömfisk?
Men — hade jag skådat den? Borde jag
inte försöka få se honom riktigt och ingående ?
Och borde inte Lindström få se honom? (Var
höll han hus?!) Och borde jag inte haft hem
den ändå, och bett alla de andra storfiskarna
till mig och visat dem saken och berättat,
att — för all del, det var ett jobb, men gick
gjorde det ju!
Jag måste kämpa, jag måste hålla ut, jag
fick inte ge opp.
Och då ser jag den komma simmande upp
mot ytan. Instinktivt drog jag upp slidkniven
och höll den i högra handen som en slaktare.
Jag sträckte mig ner så djupt jag kunde, nådde
med händerna ända ner mot vattenytan. Medan
jag sänkte kroppen, satte jag linan i häftig
dragning hitåt. Fisken blev totalt överrumplad,
när den sålunda fann sig ute i ett glid, där
andra krafter än hans egna bestämde farten
— den knappt fick tid att vifta på stjärten —
så hade den nosen över vattenytan, och jag,
jag körde ner kniven ända till skaftet i hans
högra öga. (Egentligen siktade jag lite
bakom.) Han slet till och formligen slog hela den
starka, elastiska kroppen till ett jämmerskrik.
Men jag bara körde på med kniven, inåt
skallen, och det med sån kraft, att jag fläkte upp
hans öga och fick in ett stycke av handen i det.
Blodet sprutade rakt mot mig som ur en
fontän. Han spjärnade emot, han sög mig ner,
ner. Men jag hade gott grepp med fötterna.
Ja — och så körde jag in andra handen under
hans gälar och började suga honom in mot
mig. Det gick, för nu var han hel och hållen
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
