Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hagar Olsson: Cora Sandel och friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
CORA SANDEL OCH FRIHETEN
Ur litteraturforskarens synpunkt finns det
kanske ingen anledning att sammanställa två
så olikartade verk som Agnes von
Krusen-stjernas Tonyböcker och Alberteböckerna av
Cora Sandel, låt vara att de i sin art är
ensamstående i den nordiska nutidslitteraturen och
som moderna kvinnoskildringar väl får anses
ha den rang som berättigar till epitetet klassisk.
I fråga om stil, temperament och livsinnehåll
har de knappast alls några beröringspunkter,
och artistiskt sett skulle man kunna beteckna
dem som varandras motpoler: den ena
hänsynslöst och patetiskt blottställande, den andra
återhållsam, till ytterlighet diskret och liksom
undanglidande i sin teknik. Men i läsarens
medvetande står de båda verken i alla fall intimt
förbundna med varandra såsom ojämförliga
uttryck för någonting nytt i litteraturen —
för den passionerade kvinnliga konstnärsviljan
som mognat i vår tid och som syftar till
ingenting mindre än att äntligen kasta masken och
låta kvinnotillvaron sådan den gestaltar sig
i samhället framstå i sin nakenhet, utan alla
dessa omdiktningar och tillrättaläggningar som
kännetecknar det mesta av det som går och
gäller för kvinnoskildring i litteraturen och
som genomgående är präglat av ett maskulint
synsätt vare sig det är gjort av män eller av
kvinnor. Livets förfärlighet har många
aspekter, och den som bara kan ses av kvinnan och
av henne in i märgen upplevas har i dessa verk
förts fram med en obeveklig, to the bitter
end-gående konsekvens som inte drar sig för att
utlämna det egna personliga livsproblemet ända
därhän att även de hemligaste och intimaste
smärterötterna ligger blottade och bara inför
läsarens ögon.
Det är denna dyrköpta autenticitet, insatsen
av smärtande och brännande livssubstans som
ställer dessa verk i en klass för sig i dagens
uppsjö av berättande och fiktiv litteratur och
tillförsäkrar dem ett unikt etiskt värde. Det
ligger ett bittert avgörande, ett personligt val
bakom dem, en offerbereddhet av samma art
som den självutgivande handlingens: läser man
dem rätt skall man snart finna att den genius
som inspirerat dem är ingen annan än
sanningens ängel med det barthuggande svärdet.
Så har man också vid läsningen den sällsamma
förnimmelsen av att ord för ord, mening för
mening kunna följa de snabba, ångestfulla
slagen av ett hjärta som ger sig självt till pris.
När jag nyligen läste om Alberteböckerna
i en följd och fick tid att begrunda vad som är
nedlagt i dem greps jag av samma djupa
vördnad, samma oförklarliga upprördhet som den
gången jag läste Tonyböckerna och betänkte
vad det måste ha kostat att skriva dem. Om det
inte skulle låta alltför patetiskt och kanske
rentav opassande med vårt nutida språkbruk
skulle jag säga att det var något sådant som
"ställföreträdande lidande" som kom för mig
och ingav mig känslan att jag såsom människa
stod i förpliktande tacksamhetsskuld till den
som skrivit detta. Det var som om denna
Alberte, skapad av sin diktares kött och blod,
skulle ha kommit till mig och visat mig sina
sår — "de djupa såren, de väldiga ärren", för
att tala med Edith Södergran — och sagt till
mig: detta genomled jag för att du skulle lära
känna dig själv och din tillvaro. Och jag visste
att hädanefter skulle Alberte alltid finnas till
i mitt liv, ja, hon hade alltid funnits där
fastän jag inte vetat om det, hon var en del
av mig själv, mitt albertejag som längtat och
vridit sina händer i stum förtvivlan i mitt inre
och som jag först nu genom diktarens
trollmakt fått lära känna och bli medveten om. Inga
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
