Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
menar "skildra karaktärer" eller
överhuvudtaget "skildra", kan man med litet god vilja
förstå resonemanget. Att — som Brunius
anmärker — Huxley bättre tecknar bifigurer
än huvudpersoner, är ju inte så besynnerligt.
Det är en egenhet som han delar med de
flesta kolleger.
En viss brist på stilistisk granntyckthet kan
man inte undgå att lägga märke till hos
Brunius. En prövande förälskelse i ordet
intellektuell röjer sig i de besynnerligaste
sammankopplingar från det genialiska uttrycket
"intellektuell diarré" till mera anspråkslösa formler:
"intellektuell ryssja", "intellektuell ping-pong"
och det pikant uttrycksfulla "intellektuellt
blötdjur" — "Huxley är vid sidan av honom
(T. S. Eliot) ett intellektuellt blötdjur". Vad
är det för kaféprat?
Någon mästare i skrivkonsten är Brunius
ännu inte — det må överlåtas åt författaren
att själv begrunda sin obetänksamhets tre
komiska triumfer på s. 61. Stilistiska olyckor
kan hända vem som helst, men vid hög frekvens
kan man lätt ana en nonchalans, vars pigghet
inte bör överskattas. Annars finns det hos
Brunius en juvenil fräschör som är älskvärd
och sympatisk. Åke Janzon
EN JESUSROMAN
Robert Graves: Kung Jesus. Översättning av
Nils Holmberg och Alf Henriksson.
Tiden 1947. 15:—.
Robert Graves gjorde en gång stor succé
med de två böckerna om kejsar Claudius,
skrivna på ett maner som då var nytt och
raffinerat: en fingerad samtida självbiografi,
fylld av historiska och arkeologiska detaljer
som inte stå i skolböckerna och av originella
perspektiv på världshistoriska figurer. Sedan
dess har han upprepat samma metod bl. a. på
episoder ur det bysantinska kejsardömet och
på det arkaiska Greklands mythistoria, men
riktigt så väl som den första gången har den
aldrig slagit ut. Detaljrikedomen har blivit
långrandighet, och memoarverkets kronologiska
marsch tynger kompositionen med sin
planlöshet. Och medan pikanta anekdoter ur Tacitus
och Suetonius om kejsarinnan Livias små
egenheter kunde roa både lärd och olärd, blir det
tungsamt i längden att på så och så många
hundra sidor släpas genom Robert Graves’
speciella version av folksagornas ursprung.
Genom att strikt genomföra den
självbiografiska fiktionen, varvid den talande numera
alltid är en bifigur utan starkt personligt
intresse för handlingen, lyckas han dessutom
hålla berättelsens verkliga hjältar på ett
avstånd från den nutida läsaren, som effektivt
utesluter varje varmare kontakt.
I sin senast översatta bok har Graves tagit
evangeliernas centralfigur till föremål för
denna art av framställning. På samma sätt
som han berättade om Argonauternas mytiska
tåg som en blandning av äventyrsroman och
religionshistorisk undersökning, skildrar han
här den historiska personen Jesus från Nasaret
dels som en undanstucken fursteson, med hjälp
av några mycket halsbrytande genealogiska
hypoteser, och dels som något slags
kompendium av alla de medelhavsreligioners
kuriositeter, som Robert Graves någonsin läst om.
Resultatet är mer än dubiöst. Inte så mycket
på grund av svårigheten att konkurrera med
Markus eller Lukas i karakteriseringskonst
— det finns dock läsbara böcker om Jesu liv,
även om de äro få — men på grund av det
hopplösa i själva Graves’ metod.
Den hade en god effekt, så länge materialet
var detta romerska kejsarhov, vars gestalter för
alltid stå med skarpa profiler i världshistorien:
där voro personligheterna redan på förhand
givna, och hur många nya detaljer Graves än
hopade, hade vi alltid helhetsbilden klar för
oss på förhand. Det var nämligen den som
gav intresse åt massan av anekdoter, och vi
märkte inte, att Graves själv inte hade någon
möjlighet att skapa levande karaktärer. I hans
senare böcker, där han inte hade så mycket
redan undangjort, utan själv måste sätta liv
och skärpa i de människor han skildrade,
började allt det döda och oformade materialet att
taga överhanden, och i hans sista bok finns
helt enkelt ingenting annat kvar. Här hade han
ju dock en personlighet framför sig, som
— rent litterärt sett — gör ett lika levande och
konkret intryck som de flesta människor man
möter i verkligheten. Vad har han gjort av
den? Han har sorgfälligt vattnat ur den varje
mänskligt innehåll och frånkänt Jesus alla
dessa naturliga impulser och gester, som
evangelierna äro så fulla av. I deras ställe har han
satt upp en fullständigt oigenkännlig
marionett, med de egendomligaste och mest
förskruvade motiv till alla sina handlingar. Det verkar
vara författarens ambition att göra hans bild
så dunkel och förvirrad, så magisk och
avlägsen som möjligt.
Det vare mig dock fjärran att vilja beskylla
Graves för att göra detta med någon mild
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
