Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Alfred Kazin: Brev från Neiv York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NEW YORK
av fruktan för en ekonomisk kris — en kris
om vilken vi gärna vill tro att den inte han
komma tillbaka, eftersom vi blev så illa
åtgångna förra gången och eftersom "Roosevelts
revolution" (de mortuis–) i så stor
utsträckning skapade garantier emot den. Men
hela strukturen i vår ekonomi och i vår
folk-karaktär tyder på att en ny kris är tänkbar,
och en panikartad försiktighet har redan börjat
göra sig gällande, vare sig denna kris kommer
eller inte.
Förläggarna är på sitt mest konservativa
humör, vilket innebär att de ogärna stöder
böcker som ens på minsta sätt bryter av mot
det vanliga. De erkänner öppet risken i att utge
böcker som inte ser ut att kunna säljas i minst
10 000 exemplar. Samtidigt har den bestående
och vidgade klyftan mellan stormakterna hos
många medlemmar av den vänsterbetonade och
intellektuella "eliten" lett till en egendomlig,
nästan skamsen nationalism. Uttryckt på enklast
möjliga sätt börjar man i dessa kretsar få en
känsla av att den amerikanska kapitalismen,
som tre generationers modernister envist
fördömt för dess materialism, dess råhet, dess
andefattigdom o. s. v., kanske inte är så dålig
när allt kommer omkring. Jag har under någon
tid studerat detta besynnerliga närmande
mellan Amerika och dess intellektuella fribytare.
Allteftersom "det kalla kriget" med Ryssland
för varje dag tydligt ter sig alltmer ohämmat
har man kunnat lägga märke till ett slags
nationell självbelåtenhet hos våra mer avancerade
tänkare som förut varit dem helt främmande.
Jag menar därmed inte att de starkt kritiska
traditionerna i den amerikanska
1900-talslit-teraturen har mist all dragningskraft.
Författare som Sinclair Lewis fortsätter som förut
att söka upp det ena ämnet efter det andra som
passar deras sociologiska intressen. I Lewis’
sista roman, "Kingsblood Royal", finner man
en melodramatisk bearbetning av
negerproblemet, som lika lätt kunde avpassats för någon
av de mer ytliga bildtidningarna eller filmats.
Det slående nya ligger emellertid däri, att
just de delar av avantgardeintelligentsian som
under kriget gick hårdast åt den litterära
nationalismen nu tycks mest benägna att anse
Amerika bättre än Europa. Tiderna har förändrats;
anfäktelserna kring Sovjets expansion i Europa
dominerar helt vårt offentliga intellektuella liv.
Det är som om man slagit ner ett stängsel mitt
i folks föreställningsvärld, så att allt
intellektuellt och politiskt val kommer att stå
mellan svart och vitt. (Det är typiskt att Henry
Wallaces nyligen lanserade "tredje parti", som
skulle kunna fylla ett så stort behov i
amerikanskt liv och som kunde fått så många
amerikaners entusiastiska stöd, väcker
misstankar överallt därför att det till stor del stöds
av kommunisterna. Henry Wallace kanske får
många röster, men det blir svårt för de flesta
att acceptera honom själv som en hederlig,
protesterande röst.) Psykologiskt sett befinner vi
oss fortfarande i krig, med all den
intellektuella påfrestning och djupa personliga oro,
som tillhör en krigstid. Det är bara fiendens
namn som förändrats.
Denna atmosfär bär ansvaret för en viss
för-grovning, intellektuellt och moraliskt. Det har
upprört mig att se hur många verkligt usla
romaner, som fått beröm därför att författarna
varit listiga nog att lägga fram sina verk
"avpassade efter tidens krav". Och där så mycken
fatalism, så mycken "likgiltighet" får överskyla
de flesta goda huvudens naturliga, handfallna
oförmåga att finna en fruktbärande lösning för
sin kaotiska samtid, gör sig en märklig
återgång till primitiva ståndpunkter gällande. Det
blir strax uppenbart att inte hela detta brev
går ut på att framhäva den saken. Men när
jag läst Edmund Wilsons intryck från
efterkrigstidens England, Italien och Grekland i
"Europé Without Baedeker: Sketches Among
the Ruins" har jag slagits av den surmulna,
pseudo-biologiska materialism, som gör sig
bred på bokens sista sidor. Det är värt att
lägga märke till att dessa brutala avsnitt följer
omedelbart på en plötslig bekännelse till tron
på "good old U. S. A.", vilket påminner mig
om den bedrägliga hoppfullheten hos
tuberkulospatienter i sista stadiet.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
