Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gäller skulptur och energiskt försökt formulera
sådana. Dels har han då utgått från Rodins
egna ord och ger t. ex. en analys av något som
kallas "Rodins profiler", de konturfigurer som
oavbrutet växlar med skulpturens vridning och
vilkas kontinuitet och rytmiska samspel är det
som skapar volymen. Detta är en tanke som
var medveten arbetsprincip för Rodin, men den
når utöver honom, och man kan finna likartade
tankegångar i modern skulptur. Dels försöker
Liedholm skapa begrepp med allmängiltighet
i fråga om skulptur; tyvärr har dessa inte blivit
helt övertygande. De är både terminologiskt
oklara och såvitt jag förstår felaktigt
grundade.
Liedholm gör en åtskillnad mellan struktural
form och fri form. Med struktural form avser
Liedholm en form, för vilken "det avbildade
föremålets struktur tänks vara utgångspunkten
och att skulpturens form rättar sig efter
strukturen" (modellverklighetens, t. ex.
människokroppens skelett- och muskelbyggnad). Med
fri form avser han en form, som frigjort sig
från denna struktur och vars plastiska egenart
är beroende av skulptörens konstnärliga
godtycke. "Den fria formen möter oftast i form
av draperi." Redan begränsningen till detta
enkla motsatspar låter misstänka att de alltför
snart skulle vara utnyttjade. Även om de vore
adekvata skulle de formella egenskaperna i det
enskilda verket förbli i det närmaste lika
okarakteriserade och problematiska. Men nu
kan "fri form" aldrig bli ett adekvat begrepp.
Det är journalistiskt diffust och svårt att
använda i mer systematiskt sammanhang. Det
kan betyda tillfällig form, av slumpen
planerad, men då är frågan om det överhuvud
existerar sådan form. All formbunden materia
måste vara bunden av något, och ju mer man
förmår göra klart för sig den formbildande
konsekvensen, ju mer reduceras friheten.
Fri form kan naturligtvis också innebära en
form, som är fri i förhållande till något (och
så menar Liedholm), och i detta fall skulle
det då vara människokroppens struktur som
formen är oavhängig av. Begreppet blir då
bara ett negativt och mycket magert begrepp,
och som karakteriseringsterm är en ensam
negation utan verkan. Dess värde blir då också
helt beroende av om motsatsbegreppet är rätt
formulerat. Och det förefaller som om det är
här Liedholms resonemang kommit på sned.
Formens struktur är för honom något
utanförstående, som formen kan ansluta sig till, men
som den också kan skilja sig från utan att
den konstnärliga kvaliteten blir lidande. Då
är strukturen inte avgörande för det
konstnärliga, och det blir då knappast
angeläget att göra den till ett grundläggande
moment vid analysen av konstnärlig form.
Lösningen här måste väl vara att Liedholms
strukturbegrepp är alltför snävt och
godtyckligt formulerat. Man måste i stället utgå från
att varje konstnärlig form är strukturbestämd,
en korsning av olika strukturala lagar,
hämtade naturligtvis från modellverklighetens stoff
och funktioner och från materialets egenart
men också från t. ex. ljusets väsen eller
varse-blivningen. Problemet blir långtifrån lättare
att överskåda på så sätt, men det kan ju inte
hjälpas; Liedholm låter oss i bokens inledning
förstå att han i skrivbordslådan har ett
ofullbordat manuskript som sysselsätter sig med de
skulpturala grundbegreppen. Man vill hoppas
att det blir fullbordat, sådana texter på svenskt
språk är rariteter. Man vill också hoppas att
han vid fullbordandet lockas ställa problemet
allmängiltigare än det varit tvingande att göra
i studien över Rodin. Sven Alfons
VARDAG I SOVJET
Birger Lundberg: Svensk i Sovjet. KF:s
bokförlag 1948. 8: 50.
Efter ett års vistelse i Moskva som
tidningskorrespondent har Birger Lundberg samlat sina
intryck i en bok. Den visar att författaren har
haft både ögonen och öronen med sig under
sin Rysslands-vistelse, och den visar även att
han besitter förmågan att smälta sina intryck;
den ger vidare ett påtagligt intryck av oväld.
Många av de gängse föreställningarna om
sovjetlandet bekräftas: "järnridån" är sålunda
en påtaglig realitet, skriver Lundberg, och
flertalet ryssar har därför en alldeles oriktig
uppfattning om den "kapitalistiska" världen.
Arbetarnas levnadsstandard är låg, men även
den nya överklassen lever torftigt. Stora
framsteg har gjorts på flera områden: man noterar
särskilt att 6-milj.-staden Moskva trots ett
tydligen i det stora hela miserabelt bostadsbestånd
har fått bukt med farsoter och epidemier.
Ryssarna verkar trötta och slitna och har ett
skriande behov av en lång fredsperiod under
vilken de äntligen kan uppnå en rimlig
levnadsstandard. Förhållandena skulle snabbt
förbättras, om regeringen allvarligt gick in för
samarbete med Västerlandet och exempelvis
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
