Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Gunhild Bergh: Brev från Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN ITALIEN
betitlad "La pelle umana". "Kaputt" slutade
med ett kapitel om Neapel i bombregn. Den
nya delen, om man så får kalla den, börjar
med Neapel ockuperat av de allierade. Humöret
har ej mattats. Liksom i fråga om "Kaputt"
kan läsaren känna sig frestad instämma i Carlo
Sforzas omdöme: "Allting är fel, men ändå
är summan rätt."
Efter att ha översatts till tjugufem språk
har äntligen Ignazio Silones förstlingsverk
"Fontamara" nu också utkommit i Italien.
Mycket har skurits bort, annat har lagts till.
Liksom Silones tidigare för italiensk publik
tillgängliga arbeten har debutboken väckt
ringa uppmärksamhet.
Ett par andra av svenskar välkända
italienska författare har kommit med nya verk.
Den ene är Aldo Palazzeschi, författare till
"Systrarna Materassi", vilken nu efter nära
femton års tystnad sänt ut en roman,
"Bröderna Cuccoli". En underfundig, av
Dostojevskij starkt påverkad berättelse om den
skenbart alltför menlöse ungkarlen Celestino
Cuccoli, hans fyra fostersöner och hans sentima
äktenskap som slutar i samma ögonblick som
det börjar, d. v. s. när han växlar ringar med
sin unga brud. Typiskt för Palazzeschi är att
hans gestalter är ömsevis kött och blod,
ömsevis dimfigurer som fördunstar innan man
hinner gripa dem. Och liksom i fråga om tidigare
böcker av denne författare känner sig läsaren
snarare stå inför en samling episoder än en
fortlöpande handling. Många av episoderna är
briljanta, ett par porträtt är lysande, i
synnerhet det av den tystlåtna tjänarinnan Minerva,
som utgör ett nytt prov på Palazzeschis i
samtida italiensk prosakonst oöverträffade humor.
Den andre är Corrado Alvaro, som
knappast fått mer än artigt respektfulla anmälningar
av första delen av den romancykel, varmed han
avser förklara "anledningarna till att
fascismen uppstått och segrat". I den utkomna första
delen, "L’Età breve", dominerar författarens
genom barndomserfarenheter väckta och av de
senaste årens politiska händelser stärkta
anti-klerikalism. Romanen ger en skicklig men kan-
ske något för litterär analys av en fattig
kalab-resisk pojkes upplevelser i en klosterskola nära
Rom. Vid sidan av detta ämne märks
utomordentliga skildringar från hembyn, bäst av
alla det på en gång ömma och bittra porträttet
av den pratsamme fadern, som oupphörligt
snärjer in sig i sina egna överdrifter och
lögner. Det stort upplagda arbetet predikar
nödvändigheten av inre frihet för att vinna
yttre självständighet, något som Alvaro på
senare år gång på gång hävdat i
tidningsartiklar, broschyrer, föredrag. Samtidigt
återgår han till sin tidigare produktions verism,
vilket gör att boken löper på dubbelspår.
I fråga om konstnärligt och moraliskt allvar
står, trots den antydda bristen på helgjutenhet,
"L’Età breve" över vad den intressante,
mång-prövande, aldrig tillfredsställde Alvaro hittills
skrivit. Hans språk har blivit klart och knappt
som aldrig tidigare. Håller fortsättningen vad
början lovar blir denna romancykel en verklig
Italiens "inre historia".
Neorealismens italienske ledare, Alberto
Mora via, har låtit fjolårets stora framgång
"La Romana" följas av en kort roman, eller
längre novell, hur man så vill, kallad "L’Amore
coniugale". Moravia förblir först och sist
författaren till "Gli indifferenti". Agostino
i romanen med samma namn, Mino i "La
Romana", författaren i "L’Amore coniugale",
alla dessa figurer är variationer av typen
Michele i Moravias ungdomsmästerverk,
liksom deras kvinnliga motparter är Carla i ny
version.
Alvaro och Palazzeschi försmår varje direkt
hänsyftning på det nyss avslutade kriget.
rlc-cardo Bacchelli, författare till "11 mulino
del Po" (som till svenska översatts under
den missvisande titeln "Floderna flyter mot
havet"), har i en utsökt prosadikt, "Il figlio
di Lais", sökt utlösning för sin smärta över
Italiens krigiska och politiska missöden och
har gjort dess huvudgestalt till representant
och symbol för "den okunniga massan, som
i världskatastrofer deltar blott för att
oförstående lida", medan efterkrigshändelser in-
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
