Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tröttheten och oförmågan leder tanken till
självmord. Den lugna ton, varmed detta
omtalas i dagboken, vittnar om hur svår krisen
var. "På den allra sista tiden har
självmordstanken tagit så att säga mer fast form i mitt
medvetande än förr —–-Så måste det ju
en gång sluta — det är klart; frågan är blott
när ..." Följande år tror hon att avgörandet
skall komma på annat sätt — genom
vansinne — och talar om "sitt misslyckande som
skapad varelse".
Hennes intresse är dock inte bara inåtriktat.
Då revolutionen bryter ut i Ryssland har hon
en jublande anteckning härom för att sedan
i en lång ingående granskning ta upp sin egen
och familjens ställning till den sociala
revolutionen. Då frihetskriget följande år bryter ut
är hon i Vasa, och till en början upplever hon
som alla frihetskänslan då den vita armén blir
till. Men redan i februari vet hon att hon aldrig
skall kunna hälsa segern med jubel; senare
reagerar hon mot de segrandes hämndlystnad
och talar om det orättvisa att bedöma alla i
fiendelägret lika. De mänskliga rättigheterna
skall komma alla till del, och de bildade hon
själv tillhör har en gränslös skuld gentemot
folkets stora massa, då de inte gjort den
delaktig av sin kultur.
1918 och de följ ande åren kallas i dagboken
ljusningens år. Hon orkar nu studera och följa
med föreläsningar vid universitetet. Särskilt
ägnar hon sig åt antikstudier, och Emil
Zilliacus’ föreläsningar över Sofokles kommer
härvid att betyda mycket för hennes
utveckling. Efter sin långa depression svingas hon
över i en extatisk anammelse av nya
tankevärldar. Men samtidigt uppstår ett starkt behov
av meddelelse; hon längtar efter en människa
att ge sin inre värld åt. Ensamhetskänslan,
som tidigt vuxit sig stark genom ständiga
besvikelser i umgänget med människor, stegras
ännu mer, allteftersom den inre världens
gränser vidgas.
Jag måste, jag måste engång känna en mänskas
levande värme omsluta det som blivit till i mig. En
som förstår — och icke förstår — men som tar det
i hand och icke lämnar det vind för våg, och som
tränger in däri om han inte förstår. Och detta som är
något annat än mitt, skulle egga min andes stridslust
och skärpa min egen prövning.
En gång på en teaterföreställning träffar det
henne som en uppenbarelse att den värld som
omger henne inte är hennes, att hennes yttersta
längtan måste uppgå i en skapelse utöver
verklighetens gränser. I maj 1920 talar hon om
"den obegripliga befrielsen i att bara gå upp
i något annat — som suger hela ens kraft,
smular ens mänskovarelse i sitt grepp". Hon
talar om sin stora mottaglighet:
Jag är som ett spektrum, där alla strålar brytas
igenom. Jag är en enda till det yttersta spänd nerv
som vibrerar — jag har berörts av vart fallande blad,
vart oanat leende, genomträngts av den knappt
förnimbara skiftningen i en röst.
Följande sommar skriver hon sina första
dikter, men dagboksanteckningarna från detta
år talar inte bara om nya krafter utan också
om nya irrgångar. Hon förnimmer åter gryende
symtom till sinnessjukdom. Kanske på intet
annat ställe i dagboken får man ett sådant
intryck av hennes starka själskrafter som här, där
hon ensam, i lugn ton fast med dold ängslan,
analyserar sina sjuka själsdrag. Hon redogör
för allt utan psykologiska termer, talar om sin
böjelse att se allt förvrängt och onaturligt
förstorat, att sammanställa allt som inte hör ihop,
tro sig läsa och höra annat än hon gör. Hennes
försök att med analys klarlägga sin förvrängda
själsriktning kommer henne också att med viss
hängivenhet ty sig till logiskt tankearbete;
bl. a. gör hon ett försök att utreda sitt
förhållande till intuitionsfilosofi och mystik.
Slutligen kan hon med allt större lugn iaktta sig
själv och konstaterar hur den böjelse att
upphäva proportioner som finns hos henne har
drag av självplågeri. Först förföljs hon av
en viss begreppsförskjutning, men småningom
börjar hon själv söka upp allt som kan riva
sönder och grumla.
Jag sökte trots allt ständigt efter en naturenlig
grund till dessa anfäktelser. Men nu när jag följt
deras arbete och syftning ända från grunden, ser jag
att de ingenting annat äro än ett förintandets frö
nedlagt hos mig själv från begynnelsen.
Vill man nå ett centrum hos Kerstin
Söderholm, måste man lyssna till den särskilt
intensiva ton som hennes dagboksanteckningar får
då hon talar om människors möjligheter att
bryta sitt jags isolering. Den smärtsamma
förvissningen att hon aldrig kommer att nå den
förening med en annan människa som hon
drömt om blåser bara under hennes
uttrycksdrift. All självanalys och all spekulation över
vad det personliga hos människan betyder
tycks mynna ut i detta enda: att vara utåt, att
öppna sitt inre, att stegra livsyttringarna. Efter
en uppvisning i eurytmi som hon åsett grips
hon av våra outtömliga och försummade
möjligheter till själsuttryck.
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
