Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
råda den svaga Anden åt den
handlingskraftiga Staten. Aldous Huxley blir då så mycket
välvilligare uttolkad av läroverkslektorn J. B.
Coates : han placeras som den främste
romanförfattaren inom "Det öde landets"
generation och betraktas som djupsinnigare än Eliot.
"Eliots problemlösningar var alldeles för
lättvindiga. Aldous Huxley var en mera
sammansatt natur." Vidare: "Hans tolkning av den
moderna världen tränger djupare in till tingens
kärna än någon av hans samtida
författarkollegers." Det låter först absurt, men vid
närmare eftertanke kan det kanske ändå ha fog
för sig. Huxleys insikter i världens nuvarande
situation är nog verkligen på många sätt
imponerande, man undrar bara varför de ter
sig så hjälplösa. Och är "Tidens narr"
egentligen så mycket värd som romankonst?
Stuart Gilbert skriver om James Joyce på
ett kringgående sätt som varken blir till
porträtt eller analys: en kännares
marginalanteckningar. Hädaren Joyces beroende av
auktoriteter avslöjas som en förbryllande blandning
av osäkerhet, snobbism och möjligen också
parodi i det estetiska program som han byggt
på ett lösryckt och önskemässigt omtolkat citat
från Thomas av Aquino. Riktigt bra är inte
heller Walter Allens uppsats om Graham
Greene. Han utpekar "denna förnimmelse av
två samtidigt existerande världar som ger hans
skildring av det närvarande en extra
dimension" men säger ingenting om att detta resultat
vunnits genom en ohållbar eller i varje fall
helt subjektiv förutsättning, den religiösa trons.
Där finns ett problem att reda ut: religionens
berättigande som konsnärligt redskap.
Hos T. S. Eliot blir, som Norman
Nicholson betonar i sin essay, kristendomen en
uppenbarelse av det tidlösa, en möjlig
skärningspunkt mellan evigheten och
människovärlden, eller ett sätt att besvärjande närma
sig dödens mysterium. Henry Reed sätter upp
Edith Sitwell som en motsvarighet till Eliot,
en lyrisk experimentator med anknytning till
Rimbaud, också hon en djärvt upprorisk
traditionskännare men mera kvinnligt elementär
och därför mera hednisk än Eliot. Hon rör sig
i en värld av urbilder eller grundsymboler,
kretsande kring solen i universum och hjärtat
i människokroppen. Den tredje lyrikern i
samlingen är Garcia Lo rea, spanjoren, som blivit
så högt skattad också i engelsk tolkning. Hans
landsman Arturo Barea presenterar honom
förtjänstfullt, om än inte särskilt komprimerat:
de enskilda exempel på hans diktning som
plockas fram tar litet för stor plats. Barea
driver också väl starkt sin tes om Garcia
Lorcas absoluta spanskhet och avfärdar alltför
lättvindigt de sidor i hans diktning som inte
passar in i schemat, ett misstag som till
exempel Honig inte gör i sin bok om Garcia Lorca.
Så kommer då australiern Jack Lindsays
bredsida till Priestleys ära. Han sammanställer
Priestleys komediantromaner med den enda
riktigt livskraftiga folkunderhållningen,
varie-tén, och behandlar hans produktion som ett
fortskridande myller av saftiga, bullrande
varietéscener. Priestleys senare intresse för
tidsbegreppet i einsteinsk mening, tiden som
rumsdimension, förklarar Lindsay som ett
behov hos honom att få klarhet i den samtida
världens problem, dock med ett medgivande
i försvarsform att "hans varma och starka
sinne för de mänskliga konfliktproblemen satt
honom i stånd att fylla ut och hölja över de
logiska bristerna i sitt tänkande". För att ta
Steinbeck samtidigt är han den ende
amerikanen i sällskapet och behandlas utan
småsnålhet av en annan amerikan, Bernard
Ray-mund, filosofie doktor och mångårig
grönsaks-farmare, numera njutande av livet i
Appa-lacherna. Raymund ser i "Vredens druvor"
mästerverket framför andra i amerikansk
litteratur. Också Steinbecks övriga produktion
underordnas detta perspektiv, även om hans
noveller framlockar det märkliga påståendet
att "de enda moderna amerikanska
novellsamlingar som är värda att ha är skrivna av
kali-fornier: John Steinbeck och William Saroyan".
För att ge eftertryck åt sin uppfattning har
Raymund behövt inte mindre än tio sidor citat.
Arthur Koestler har omhändertagits av den
unge "apokalyptikern" Derek Stanford. Som
ledmotiv hos Koestler framhålls det tilltagande
tvivlet på politikens förmåga att förbättra
världen. Han har alltmer ställt sitt hopp till
de medvetna och rättsinniga enskilda och deras
förmåga att påverka förloppet. Men är det
ändå inte ett bra klent halmstrå i
katastrof-tider? Svårigheten är ju att även de mest
medvetna och rättsinnade personer är bundna
vid de olycksaliga förutsättningar som
frambragt dem, låt vara kanske med en obetydlig
marginal av rörelsefrihet. André Gides
nar-cissusbild i vattenspegeln framkallas ovanligt
klart av den amerikanske litteraturprofessorn
Wallace Fowlie. Allt hos Gide återförs på
självbespeglingsdriften, den outsläckliga åtrån
efter att lära känna sitt eget undflyende
innersta. Han ses här som den ytterste roman-
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
