Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmrecensioner
sig för den in absurdum drivna teknik som
Hitchcock här använt.
Filmen handlar som bekant om ett
Nietzsche-inspirerat mord, fastän censuren klippt själva
mordet i filmens upptakt, och åskådaren
presenteras för de båda mördarnas tilltag att
inbjuda offrets föräldrar, fästmö och ett par
andra släktingar till ett slags åminnelsemåltid,
dukad på den kista i vilken de gömt liket.
En av pojkarnas lärare, som också inbjudits,
avslöjar så brottet. Det är sannerligen ingen
brist på rafflande moment och Hitchcock har
med synbar tillfredsställelse kretsat kring
den famösa kistan. Hela filmen ger intryck av
en nästan perverst minutiös uppvisning av
makabra element — att de inte slår åskådaren
knock-ouit beror på att utförandet saknar
nästan varje tillstymmelse till filmiskhet.
Ingen film tidigare har så accentuerat
närmat sig teaterns uttrycksform, och det är
därför "Repet" kan bli en fara för filmen.
Åskådaren har hela tiden en känsla av att lite på
måfå — även om kamerans rörelser är
minutiöst uträknade — och med långa begrundande
pauser gå runt på en teaterscen, där allt han
riktigt kan glädja sig åt består i den
effektfulla skyskrapebakgrunden
(Manhattanpanorama), som får ackompanjera tidsförloppet.
Frågan är om inte intrycket hade blivit
nästan detsamma om man som i filmens
barndom spikat fast kameran! Nu står den i alla
fall stilla långa stunder medan mikrofonerna
samlar upp allt som pratas. Ögonen får nöja
sig med bakgrunden! Tydligen har Hitchcock
eftersträvat en högsta potens av realism —
det framgår även av att han utnyttjat färgen
i den riktningen — men det enda positiva han
därvid uppnått, är att filmen saknar direkt
pålagd musik.
Som tekniskt-matematiskt maskineri
fungerar filmen perfekt och man kan för all del
ge precisionsarbetet en honnör, men all den
visuella friskhet, som fanns i Hitchcocks
engelska filmer har försvunnit och tonen dessutom
blivit en aning väl cynisk och bitter. Där
finns dock två enstaka bilder som slår även
som film. Det är dels när den välspelande
James Stewart utvecklar sin "teori" och
"spelar" med den mördade, medan kameran sveper
runt våningen, dels den allra sista
inställningen över rummet. För några ögonblick får
ljudeffekterna ta huvudrollen och dominera
över dialogen. Hitchcock arbetar med antyd-
ningar och polisbilarnas sirener driver fram
filmen till en klimax.
Filmexperiment är bara alltför välkomna,
men vad som just nu är det verkligt
angelägna är väl ändå att för ljudfilmens del söka
muta in det område stumfilmen erövrat åt sig,
innan ljudet dök upp och man fick börja arbeta
sig ut ur ett nytt tillstånd av statiskhet. "Repet"
går trots sina kameraåkningar ännu mera
markant mot den bildmässigt fastlåsta filmen. Får
den efterföljare som åstadkommer att filmen
ännu mindre förmår slita sig loss från
övermättnaden på dialog och upptäcka att den är
en visuell konstart, kan "Repet" innebära ett
första allvarligt mordförsök på filmen som
konst. Kanske Hitchcock resonerar som en av
personerna i filmen: "Murder is an art!"
En annan amerikansk film på repertoaren
utspelas också i ett enda rum och med ganska.
noggrant iakttagande av de klassiska
teaterreglerna. Det är En dag av vårt xiv —
filmatiseringen av Saroyans pjäs om livet och dess
nyckfullhet, spelad på Oscareteatern 194/1
undertiteln "Livet är ju härligt". Filmen använder
sig av den "vanliga" tekniken med växelbilder
och klippning, men även så ger den ett ganska
monotont intryck av ofilmatisk
teaterbundenhet. Ansträngningarna att frigöra sig från
denna är aktningsvärda, men märks lite för
väl och gör filmen tyngre. Kanske skulle man
lättare översett med teatertekniken om filmen
inte saknat så mycket av Saroyans atmosfär.
Nicks vidunderliga bar, där alla kan komma
in och vara sig själva, borde ha erbjudit en
tacksam miljö med sina bisarra personager,
som alla väntar på det omöjliga. Nu präglas
filmen på ett ödesdigert sätt av en åtstramad
och kuvad fantasi, inte minst i
bildutform-ningen. Endast glimtvis får den blomma ut i
den brokiga rikedom ämnet i grund och botten
erbjuder.
Ovanligt mycket i denna fihn beror på hur
den spelas. Av de medverkande tillfredsställer
nu egentligen bara James Barton som den
mustige storljugaren. De andra blir mer eller
mindre bleka i sina uppgifter, även James
Cagney i huvudrollen, och spelet verkar livlöst
och ointresserat. Det är ganska tydligt, att
regissören inte tillräckligt känt med sitt
underlag för att kunna hjälpa skådespelarna över
till den atmosfär av "hjärtats crazy" som är
så karakteristisk för Saroyan.
Hugo Wortzelius
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
