Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - C. G. Bjurström: Marcel Jouhandeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCEL JOUHANDEAU
Gud föra en hädisk ”politique du pire”, att
anlägga en sorts det ondas asketism för att
övertyga sig om sitt oberoende. Gud däremot är
inte fri, ty:
Den fördömdes glädje är att när han befinner sig på
botten av helvetet_kan Gud ändå inte låta bli att
älska honom. (”M. Godeau intime”.)
och Jouhandeau tillägger:
Människan som enligt kristendomen skapats fri och
odödlig, skulle kunna beröva Himmelen något av dess
ära och omstörta skapelsens ordning samt därigenom
hålla den Allsmäktige stången? Om jag vägrar att ge
mig åt Gud och om Gud älskar mig, är det inte Gud
som dömer, fördömer och plågar mig, utan jag Gud:
det är Gud som är i Helvetet. (”Essai sur moi-méme”.)
ett resonemang som Claude Mauriac
sammanställer med Nietzsches ”Zarathustra”: ”Gud har
också sitt helvete: sin kärlek till människorna.”
Både fri och odödlig, vill Monsieur Godeau
ständigt övertyga sig om att han är. Evigheten
når han lika väl genom Helvetet som genom
Himmelen, men friheten vinner han endast
genom att säga nej till Gud. Guds kärlek
besvärar honom, den inkräktar på hans person
och om man säger honom att Gud trots allt
älskar honom svarar han: ”Vem är den
fulländade älskaren? Det är den som respekterar
det hat han evigt inger den han älskar.” (”M.
Godeau intime”.
Claude Mauriac säger även mycket riktigt:
”Jouhandeau tror på Gud för att få vara sig
själv, men han vägrar att älska Gud för att få
fortsätta att vara sig själv.”
André Rousseaux framhåller i sin i övrigt
så orättvisa artikel i ”Littérature du XXe
siécle”, att Jouhandeau synes honom ansluta
sig till den uppfattning av kärleken som enligt
Denis de Rougement (i den bestickande essän
”L’Amour et 1’Occident”) ligger till grund för
den bild hela västerlandet gör sig av kärleken
eller rättare sagt passionen, såsom den
uttryc-kes i bl.a. ”Tristan och Isolde”, nämligen de
dualistiska kättarnas, katharernas mystik.
Enligt dem kan människan endast genom
fullständig rening och självutplåning förenas med Gud,
vilket inom den jordiska kärleken leder till att
de älskande icke strävar efter att förenas i
jordisk lycka utan efter att få sin lidelse att
flamma allt högre och högre. Gentemot denna
kätterska uppfattning står den ortodoxa läran
om äktenskapet som föreningen av två
bestående individualiteter. För Jouhandeau skulle
alltså accepterandet av Guds kärlek betyda
fullständig självutplåning, något som han vägrar
att finna sig i. Man behöver kanske inte gå så
långt att man helt accepterar Rousseaux’
diagnos som grundar sig på Denis de Rougements
teorier som i sin tur ingalunda är definitivt
fastslagna såsom riktiga, men man kan inte
undgå att märka att Jouhandeau uppfattar Guds
kärlek som en fara.
Samma känsla får Monsieur Godeau inför
sina medmänniskors tillgivenhet. Véronique,
den underbart rena och gripande
kvinnogestalten i ”Veronicana” och ”M. Godeau intime”,
älskar Monsieur Godeau, men hon förblir den
fullkomliga ”vänskapen” som ingenting begär
och som utstår allt. Monsieur Godeau högaktar
henne, speglar sig med ett visst koketteri i
hennes beundrande ögon, och gläder sig över att
i hennes fromma själ usurpera Guds plats, men
så snart deras intimitet blir honom för
påträngande, stöter han henne från sig.
Véronique är på sätt och vis M. Godeaus
sublima spegel. Elise är i mångt och mycket
hans groteska spegel. I en rad med böcker,
”M. Godeau marié”, ”Chroniques maritales”,
”L’imposteur” o.s.v. har Jouhandeau ingående
analyserat sitt äktenskap som han framställer
i en skrämmande och ibland nästan
löjeväckan-de dager. Elise är en tyrann, ett plågoris, men
han tycks inte vilja avstå från sin trogna
motståndare, och underkastar sig med en
masochistisk iver hennes hårdhänta behandling. Han
beundrar hennes vitalitet, hennes självklara,
segervissa sätt att ”vara sig själv”.
Claude Mauriac menar att Jouhandeaus
homosexuella läggning är ursprunget till hans
instinktiva försvarsattityd gentemot Gud och
samhälle, och förklarar genom detta hans
paradoxala strävan att nå fullkomligheten genom
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
