Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
I denna värld blir människan bara en onödig
marginalfigur, en klumpig inkräktare eller som
Rosendahl med Martinsonsk finurlighet
uttrycker saken: ”det sant hiskliga i skapelsen”.
När han får lust kan han ändå i förbifarten
glödrista en karg ödemarksprofil och i några
få etsande meningar summera ett helt livsöde:
”Farmor har använt sina händer, sina armar,
sina ben: hennes många år är tätt igenmurade
av arbete, knappt en spricka eller en hemlig
nisch inne i de åren har tillåtit lättjans fåglar
att breda ut vingarna. Alla överlopps ord har
blåst bort från hennes läppar.”
Rosendahl skriver en genomarbetad ibland
överarbetad konstprosa, på en gång doftig och
märgfull, kärvt komprimerad och lyriskt
vibrerande: en subtil skrift mejslad i sten. Diktarens
synskärpa och lyhördhet får ständigt slående
originella uttryck som helt rättfärdigar hans
deklaration: ”jag vistas i mina ögon, i mina
öron”. Han hör mössen trippa under
ladu-golvet: ”ett tisslande, flyktigt svep som av
torra löv i tvärdrag”. Han låter starens näbb
avlossa sin ”lilla gula kornblixt” och lyssnar
till dess hetsiga staccatosång: ”korta flöjtskrik
som blåstes ut likt ljuslågor någon andades för
hårt på”. Han ritar en ”flygande skiss av
nåltunna rörelser” kring hermelinens eldiga
snödans. Han mikroskopstuderar humlorna som
”små mossbj örnar med vingar av glas”. Och
i häftig modernistpoetisk förkortningsteknik
skildrar han hur tranorna lyfter: ”styltben i
studs loss från hjortronbladsrött”.
En tekniskt raffinerad civilisations fenomen
har ingen beundrare i Sven Rosendahl. De blir
för honom bara yta och ögonblick. Djup och
varaktighet söker han på annat håll. Först i
umgänget med naturen och med människor
som står den nära kan han få kontakt med de
väsentliga skeendena. Då vidgar sig livet kring
honom. Då förnimmer han dess rikedom och
mångfald. Då anar han de stora
sammanhangen. Kanske kan denna romantiska
naturdyrkan som tydligt röjer sitt panteistiska
ursprung rubriceras som eskapistisk förförelse
och onekligen kan den ibland också få mer
överdrivna än övertygande uttryck. Men i sina
bästa ögonblick är Sven Rosendahl en ovanligt
fint utrustad diktare, en både öm och lidelsefull
uttolkare av de dunkla existensvillkor, de
hemlighetsfulla livsprocesser, de växandets
fördolda lagar som ingen än så despotisk
maskincivilisation kan mekanisera. I de ögonblicken
förmedlar han något mycket sällsynt: en vision
av ”livets svindlande tillfällighet”, av dess
fjärilsfladder och visdom, dess flyktighet och
oersättlighet.
Carl-Eric Nordberg
ARABENS PROBLEM
Yngve Björnstam: Dom i ungdomsmål.
Tidens 1950. 7: 50.
De ungdomar som har svårast för att klara
sej i storstaden är oftast de inflyttade, utan hem
och utan vänner som de växt upp ibland. Och
så går det tokigt ibland och det är väl
egentligen inte så underligt... Om en av dem som
har det värst berättar Yngve Björnstam i sin
debutbok ”Dom i ungdomsmål”. Nittonårige
Araben, Sven Andersson, en gång
barnhems-barn, sen utackorderad som rovplockare och
komockare, nu på driven i staden, hängande
på fiken, ”lånande” bilar, håglöst dagdrivande
tillsammans med torsksnoaren Lelle, Kungen,
Döden, Tårtan och de andra killarna.
Berättelsen börjar när den häktade Araben förs från
rannsakningsfängelset till rådhusrätten och
slutar med att han förs tillbaka sen han fått sin
dom, i morron ska det bli förpassning, till
ungdomsfängelset. Men medan rättegången varar
hinner författaren ge en fin bild av Arabens
yttre och inre liv, av vad som fört honom till
skranket och säkert kommer att föra honom dit
igen. Ganska skickligt får Bj örnstam fram
grabbens känslor inför rätten och nämndemännen.
Hans förnimmelse av att ”fighten” är avgjord
på förhand, att det inte spelar nån roll om han
är i toppform, han måste ändå gå ner för
räkning. Och hans tankar när det hela är över: den
dagen han kommer ut skulle Tårtan eller Döden
eller någon av de andra finnas på ett fik och
vänta på honom och allt börja om på nytt. Men
för den anklagade har Björnstam inte glömt
nämndemännen och -kvinnorna. Man sätts också
in i deras tankar, deras svårigheter. Den
ordentlige klichémakaren som tycker att samhället
inte får undermineras av smågangsters. Modern
som funderar på sina egna inte särskilt
exem-plariska söner. Grönsakshandlarn som har ett
par viktiga telefonsamtal att klara av.
Människorna och gärningarna är riktigt skildrade
av en man som vet vad han talar om, själv
nämndeman och socialarbetare. Och det är
gjort på ett sätt så att man känner både för
Araben och dem som ska döma honom. Också
så att man inte kan komma ifrån den brännande
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
