Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄN INLEDNING.
I
Det nittonde århundradets franska konst har lyst med en glans som under de största
tidsskedena i det förflutna. Denna glans härrör hufvudsakligast från målarkonsten, som
under hela detta århundrade har haft försteget framför den konstnärliga tankens andra
uttrycksformer. Den var nämligen mera rörlig till sin natur, mera impulsiv, mera
omedelbar, i stånd alt som ingen annan konst hålla sig i jämbredd med alla de växlingar del
mänskliga samhället undergått allt sedan Revolutionens stora politiska, sociala och
moraliska kris.
Detta högtidliga datum betecknar i själfva verket begynnelsen till en ny era icke
allenast i del franska folkets historia, utan också i hela utvecklingen af den västerländska
kulturen. Och livad som just karaktäriserar det nittonde århundradets konst, del är att
den återgått till sin naturliga uppgift, ånyo intagit sin egentliga ställning, som är att ge
släktet en bild af dess eget lif, sammanfatta dess sträfvanden, ge form ål dess ideal, vara
en trogen spegel på samma gång af dess yttre utseende och dess själ.
Sedan nära tre hundra är hade emellertid konsten i Frankrike spårat ur, den hade
lappat bort medvetandet af sin uppgift att representera nationalkaraktären och det folkliga
idealet. Den hade följt riktningen af det offentliga lifvet, som helt och hållet koncentrerat
sig i härskarens person. Om man följer konstens historia, sedan Frans I tillträdde
regeringen, finner man, att den antar en allt mera exclusiv karaktär af aristokratisk
dilettantism: den har blifvit en hofkonst, som underdanigt fullgör sin uppgift att gå kunglig
majestäts praktlystnad till handa, tillfredsställa suveränens nycker eller smickra hans och
hans hofmäns fåfänga. Detta karaktärsdrag gör sig gällande, med undertryckande af alla
andra, under Ludvig XYLs oinskränkta monarkis tid. Strängt hållen i tygel af Lebruns
myndighet har konsten endast till mål att förhärliga kungen. Målarkonsten tar då en
nästan uteslutande dekorativ, mytologisk, allegorisk, religiös eller historisk riktning med
en anda af mer eller mindre direkt smicker, och då den undantagsvis behandlar samtida
händelser, är det alltid sådana, som tjäna till att förhärliga kungen. Man kan icke säga,
alt folket är uteslutet; det existerar icke.
Dessutom, i stället för att lefva och utveckla sig på det gamla grundkapital, som
ut-göres af landets egen historia, har konsten mottagit ett djupt och, som det tycks, outplånligt
intryck af en främmande konst. Den italienska konsten har lagt världen under sig genom
sina talrika skolors glans och sina mästares ojämförliga rykte. Den importerades till
Frankrike af de kungar, som drogo pä eröfringståg till Italien och, bländade liksom vid
återkomsten från ett slags korståg, drömde om att lata dekorera sina slott praktfullt
uppbyggda i den nya stil som uppstått på andra sidan Alperna — af de största målare från
Milano eller Bologna, Firenze eller Rom. Den blef definitivt antagen af de franska
konstnärerna, hvilka begåfvo sig till de italienska furslehofven, där del redan fanns otaliga
1. — Målarkonsten II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
