Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna kulturellt fruktbara universalitet, som
Danielsson saknade hos Heidenstam och
åttiotalis-terna, fann han däremot hos de båda diktare, som i
hans ögon voro Sverges störste i vår tid:
Strindberg och Fröd in g. För dessa skaldekungar bevarade
Danielsson en av alla skiftande stämningar
oberörd beundran, och även när Strindberg slog in på
den underliga väg, som ledde till ”Inferno” och
”Damaskus”, var Danielsson en av de få som följde
honom med förståelse och sympati och öppet
uttalade detta. På samma sätt var han under alla
skiften en lidelsefull beundrare av Fröding, vars
lyrik han gärna höjde till .skyarna på bekostnad
av ”den modärna nervpoesien”, varmed han i
främsta rummet åsyftade Ola Hanssons diktning, vilken
han som uppsvensk kraftnatur ej förstod, eller
kanske rättare aldrig givit sig tid att förstå. Näst
Fröding var av Sverges skalder Runeberg den som
han mest höll av, och Fänrik Ståls sägner, detta
vackra äreminne över manliga dygder, var för
honom en slags andaktsbok, ur vilken han gärna läste
högt, när han kände sig säker på sin omgivning.
Men liksom, Bismarck som förströelselektyr
mellan världspolitikens enerverande bestyr med
förkärlek läste Julius Stindes ”Fru Buchholtz” så
stack Danielsson ännu på gamla dar emellan med
Dumas ”De tre musketörerna” och ”Greven av
Mon-tecristo”; det var den gamla äventyrslustan, isom
ännu satt kvar i kroppen på honom, sedan all
socialpolitisk romantik för länge sedan dunstat bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
