Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”r elle” erövrar Västerås
och väcker Sundsvall
Hur levande står inte i minnet den junidag
1907 jag för första gången hörde Ernst
Rolf! Han lystrade visserligen då till det
inte mindre berömda namnet Johansson, och
varken jag eller de tiotusen andra västeråsarna anade
väl, att det var vår största kuplettkonstnär som
debuterade.
Det var Barnens Dag, och västeråsare och andra
västmanlänningar trängdes på den gamla
Djäkne-bergsslätten. Attraktionerna voro många. Själva
Linné var med i spetsen för ett tåg av böljande
blommor, och glada grupper gingo till attack mot
åskådarnas portmonnäer. Utanför ett cirkustält
piruetterade en strålande jättedam, där var den
sedermera som aktör och uppläsare bekante
västeråssonen Uno Brander, och i en lövad hö*
skrinda skramlade ett komiskt sällskap omkring
som »familjen från landet». Den för detta
decenniums västeråsare välbekante Einar Scherlund med
artistnamnet Norrgårds-Petter hade samlat en
bondfamilj, som spelande och sjungande samlade
sekinernas mångfald åt Barnens Dag.
Framgångsrikast var sonen Pelle — det viskades att det var
en ung dalmas, som Scherlund kallat ner från
Insjön. Käck och trevlig såg han ut i sin
»Jödde-habit», och när han blottade sin bländvita
tandrad i ett solskensleende och stämda upp sin muntra
visa regnade slantarna. Det var trångt kring
skrindan jämt, men särskilt när Pelle sjöng, och
han hade ett smittande sätt att få publiken att ge
sin skärv. Han sträckte bara ut gitarren som
sparbössa och ingen kunde motstå gesten.
Det var sextonåringen Ragnar Johansson. Den
granna bonddräkten hade han kompletterat ur
Scherlunds garderob, men allt det övriga var hans
eget, inklusive den roliga visa som den musikaliska
familjen föredrog och som Pelle även sålde i
särtryck å 5 öre. Det var Rolfs veterligt första
diktverk åtminstone inför större publik, och visan har
sitt intresse även ur den synpunkten att den
anslår grundtonen i Rolfs väsen: »glatt och livat ska
vi ha!» Första versen lydde — var viss att den
»gick in» i ett öra, vilket som mitt hört det första
skogssuset just i den besjungna socknen:
Vi komma ifrån landet längst bort från Fläckebo,
och där den långa dagen på gäle får man gno,
ty en bonne han har
inte som en herrekar.
För sjung hopp, sjung fallera,
gladt och lifvadt ska vi ha!
Något år senare var Rolf välbeställd västeråsbo,
och invånarna hade många tillfällen att få höra
hans granna röst. Han uppträdde och drog visor
på kafé Ideal och han drog också folk, alltjämt
som Ragnar Johansson. Men en vacker dag hörde
signaturen, som nu lämnat den gamla djäknestaden,
en grammofonskiva med en sprittande sommartrall,
sjungen av en röst som förbluffade. Vem var den
nye Caruso? »Ernst Rolf, Västerås», stod det på
skivan. Ernst Rolf? Någon nyinflyttad,
förmodligen. Lösningen gavs först ett par år efteråt, då
jag som Sundsvallsbo såg en platsbiograf
annonsera gästuppträdande av Ernst Rolf. Jag var den
förste på biografen — och vem kommer in på
scenen, i masdräkt med lång röck och gula byxor,
om inte min bekanting från Djäkneberget 1907.
Tala om Rolfsuccé från Fenix och China! Det var
bleka ekon av det jubel, som kom den gamla bio*
ladan att skaka i sina grundvalar.
Det blev för övrigt en i många avseenden
minnesrik kväll. Vi träffades efteråt och det blev en
helafton på Knaust i gammal god sundsvallsstil.
Rolf var glad som en spelman och det var, som
vanligt i hans sällskap, inte att tänka på nattsömn.
Under vår raid utåt Norrmalm medan den ljusa
vårnatten dagades passerade vi den lilla idylliska
byggnad, där skalden och dåvarande redaktören
för Nya Samhället, Ture Nerman, hade sitt
tuscu-lum. Rolf hade givit sig sjutton på att göra Ture
Nermans bekantskap, och medan jag så gott sig
göra lät sökte lägga sordin på sångaryran sjöng
han Nyboms: »Slumra varma själ!» Med påföljd
att vännen Ture for upp ur sömnen och slog upp
fönstret. Och vi klevo in. Aslceten Ture
protesterade milt, men det slutade med att de bägge
för-brödrade sig vid ett äpple och därmed inledde en
bekantskap, som sedermera ledde till ett för dem
och publiken fruktbart samarbete. Isak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
