Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelas, där guden Balder offrades på bål. I
min loge satt just den kvällen Döderhultaren
och pratade med mig. Plötsligt kom unge
Ragnar Johansson förskräckt inspringande,
han vred sina händer i förtvivlan och
stöna-firam, att guden Balder var borta. Och nu
är tåget inne på scenen, hör direktören
musiken, jag blir tokig. Det är första gången
något sådant hänt. Han var alldeles
vettskrämd, min inspicient, och skrattande för
mig själv, sprang jag hastigt ner i källaren,
där jag fick fatt i ett vedträ, som på någon
minut sminkades till och lindades in i en
kappa och så var guden Balder färdig till
entré. Den bars för övrigt av Ragnar
Johansson.
Men intermezzot hade gripit honom djupt,
och då han efter föreställningen satt i en
liten vrå av teatern med sin flaska mjölk och
sina smörgåsar, ville jag bjuda honom på ett
glas punsch att stärka sig med. »Nej tack»,
svarade han, »jag har sett så mycket
olyckligt av sprit så jag har lovat både mor och
mig själv att låta bli spriten. Men kunde
jag få några kronor i förskott skulle jag bli
så glad, ty jag har inte på hela månaden
skickat hem en enda krona och mor behöver
så väl varje öre.» Naturligtvis fick han sitt
lilla förskott, ty ingen kunde stå emot hans
säregna charm. »Och så skulle jag be att få
vara fri från den förste maj, för då skall
jag ut och sjunga bondvisor i parkerna och
då kan man förtjäna ända till 25 kronor
kvällen — förstår direktören.» Han fick
naturligtvis sin ledighet.
För att återkomma „ till Balderguden så
hade även det lilla intermezzot satt sina spår
hos Döderhultaren, ty vid nästa plats, dit vi
anlände, väntade oss en meterhög balderstock,
som Döderhultaren låtit göra. Ragnar
Johansson var så lycklig, att han dansade en riktig
krigsdans, när han såg presenten till teatern,
och han pysslade om den som om det var ett
barn. Balderguden fick följa honom på alla
resor, han släppte aldrig in den bland
rekvisitan utan den skulle ha sin plats i kupén och
när den skulle offras bar min inspicient den
med en aktning och vördnad som var
rörande. Jag hade lovat, att han skulle få den i
år, då han skulle fira sitt silverbröllop med
Thalia, men ödet hade annorlunda bestämt.
På sommaren samma år träffade jag
honom i Stockholm. Han skulle få engagemang
i Finland men saknade pengar till resan. Han
fick låna 300 kronor, som han punktligt på
dagen betalade åter. Vid detta möte
berättade han förtjust, att han haft stor framgång
vid olika tivolin och fått ända till 75 kronor
för tre dagars uppträdanden. »Men säg
direktören — jag har planer att byta ut
namnet Ragnar Johansson och kalla mig Ernst
Rolf. Det är kanske dumt nu när man är
känd som Ragnar Johansson.» — »Det är
ingen fara», sade jag honom och så tog han
sig det namn, som blivit ett av de mest
ärofulla i den svenska teaterhistorien. Glädjen
och humorn, det ärliga hjärtat och masen
och så kärleken till sin mor det tog han med
sig i sitt nya namn och sedan började hans
sagolika karriär. Och den känna vi ju alla.
Axel Hultman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
