Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han smittede sin egen rytme
over i kroppen pä en!
Det var i 1922 pä Röde Lykte i Oslo.
Fore-stillingen var nettop slutt da Ernst Rolf
kommer farende som ett friskt vär inn i
garderoben. »Hei på er, godda på er alla ihopa,
hör du pojke, det där va humor, du skal följa
mig till Stockholm.» Det var så betegnende for
Rolf att han tok saken for avgjort innen man
hadde fått tid till å svare engang. Nå ja, den gangen
blev det ikke till noe men så var det en höstdag
i 1923 da jeg atter efter noen omflakken steg av
toget i Oslo. Utanför Grand kjenner jeg att
pludslig noen tar ett kraftig grep i nakken på
mig, vrir mig runnt, og så stirrer jeg rett oppi
dette vellbejennte strålende smil. »Hör du din lilla
skojare, vad menas med det här, här befinner du
dig i stan och vågar låta bli att uppsöka mig.
Är du ledig för engagement — all right, då
börjar du hos mig i kväll. Kom med mig så går vi
till tidningarna, vi hinner få in det i
aftonupplagan.» — »Men», sa jeg, »jeg har ingen ting å
opptre med, og jeg må vel i hvert fall ha ett par
dager på mig till repetisjon — ellers kann det
aldrig gå.» — »Det finns inget som heter att det
inte går», blev svaret, »vi repeterar efter
middagen och därmed är saken klar.»
Å motsi ham innså jeg snart nokk var
temmelig nyttelöst, og klokken fire stillet jeg till
repetisjon, eller retter sakt — satte mig till å vente.
Klokken seks komm han. »Känner du de här
melodierna» — det var Från Frisco till Cap, og
Gamla Bonnjassen. »Ja, litt», svarte jeg, »om jeg
får tid på mig så skal jeg vel ...» — »Det är bra»,
sa han, »kom då så går vi ock äter.» — »Men
repetisjonen?» — »Man arbetar bättre när man
inte är hungrig, och jag är hungrig som en varg.»
Og han spiste sin middag, samtidig som han leste
aviserne, fortalte historier, dikterte en fem séks
brev, tog imot ett par rikstelefoner og unnerhollt
sig med en mangfoldighet av folk som kom og
hilste på, allt fikk han tid till, mens jeg satt med
klokken i hånnen og blev mer og mer nervös for
hvert minutt som gikk.
»Ernst», sa jeg tillslutt, »klokken er snart halv
åtta.» — »Halv åtta, vad säger du, då måste jag
iveg till teatern. Komm inn till mig i pausen
så repeterar vi då.»
I pausen blev det heller ingen repetisjon — hans
garderobe var full av mennesker og utenfor stod
det kö av folk som ville snakke med ham. Så
komm da öieblikket da vi skulle inn. »Hör du
du», sa han, »upp med huvudet, inte nervös bara.
Nu sätter vi full fräs på, och smilar med hela
ansiktet, och ser glada ut, så skall du få se det går.»
Det gikk også. Det kunne ikke annet, når han
stod der og sang sine uforlignelige sjömannsviser
— det var formelig som han smittet noe av sin
egen rytme over i kroppen på en. Så
gjennem-musikalsk var han.
Einar Fagstad.
Fagstad »alltid redo» att tona med.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
