- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
83

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kall padda i Berlin

Av Sven-Oloj Sandberg

Jag kan aldrig glömma när Ernst Rolf bjöd mig
på middag i Berlin.

Vi möttes en morgonstund på gatan långt
ute i det gudsförgätna Berlin-Osten, där vårt
gemensamma grammofonbolag har sin studio.

»Tjänare!» sade Ernst. »Är du här? Du skall
äta middag med mig och så ska vi prata
affärer. Har något viktigt att tala med dig om, ser
du. Kom med och vänta. Jag skall bara sjunga
in ett par skivor.»

Jag återvände till studion, som jag nyss
lämnat, tätt i hälarna på Ernst.

Det blev en het dag! Kapellmästaren — ach!
entschuldigen Sie: der Herr Doktor — var en
herre con temperamento och Ernst var också en
herre con temperamento. Men hur det var, vågade
sig ingen riktigt på Ernst Rolf och följaktligen
avklarades inspelningarna utan blodsutgjutelser.

Framemot femtiden voro äntligen inspelningarna
slut och vi störtade ut på gatan, följda av fröken
Tisell, Ernsts sekreterare.

Nu gällde det att få en bil. Men det var
lättare sagt än gjort. Äntligen kom det en gammal
skranglig droska från anno dazumal, och Ernst
fäktade i rymden med sin portfölj.

»Ernst!» sade jag varnande. »Jag känner
Ber-lindroskorna. Vi aktar oss för den där kärran.»

Varningen hjälpte inte. Ernst Rolf var, som
bekant, optimist. Vi stuvade alltså in oss i
skräl-let. Det första som gick sönder var klaffsätet.
Lyckligtvis var det endast belastat med fröken
Tisell och inte med någon av våra mera rejäla
kroppshyddor, annars vete makterna hur
äventyret lyktat. Nå, den unga damen fick fortsätta
resan på våra knän, och vi började hoppas på en
lycklig framkomst till Fiirstenhof.

Men annorlunda stod det skrivet. Någonstans
på Königgrätzerstrasse ramlade ena bakhjulet av
vagnen. Kärran körde mot en lyktstolpe och vi
trillade huller om buller inne i kupén.

Slutligen stodo vi på terra firma — omskakade,
men lyckligtvis ännu kompletta.

Det gällde alltså att få tag i en annan bil.

»Låt mig sköta jobbet den här gången!» bad

jag. Det lovades. Och medan jag i halvmörkret
spejade efter en ny chans till hemkomst, försvann
Ernst ett tag.

Jag fick en bil, och kallade på Ernst. Efter en
stund lyckades jag — med kännedom om hans
vanor — fiska upp honom i en grammofonaffär.
Men att få ut honom därifrån var värre.

Det hör till historien att Ernst samma dag
återkommit från Hollywood och inte hört de
europeiska nyheterna på många månader. Men nu tog
han skadan igen.

Sedan kusken på gatan resiginerat och halva
skivlagret blivit överlåtet till oss, fick jag genom
tillhjälp av en krigslist ut Ernst på gatan och in
honom i bilen. Jag drog en suck av lättnad.
Äntligen middag!

Ett par minuter efteråt voro vi vid hotellet.

Middagen skulle ätas på rummet. Ernst beställde
sköldpaddsoppa, fågel och bourgogne. Men kvickt,
Kellner, för vi har bråttom. Wir sind einem Hurry!
(Det är inte så lätt med språk när man måste
tala en fem, sex stycken på en gång!)

I väntan på maten visade han mig
avskedstele-grammen från de höga herrarna i Hollywood.

Under tiden hann ett par telegram från Paris
anlända. Offerter på kostymer. Telegrammen
voro säkert både större och längre än de omskrivna
kostymerna, men trots allt antagligen icke dyrare.
Några telegram skickades också iväg.

Jag började bli orolig. Skulle vi hinna med
middagen? Ernst skulle resa med halvniotåget till
Malmö, där han dagen efter hade premiär med
Jack Hylton. Någon försening fick alltså icke ske.

Soppan kom. Den var härlig!

Vid andra skeden ringde telefonen.

Ernst blev oroväckande livlig.

»Hörrudu», sade han. »Du får kila ut i
korridoren ett ögonblick. Måste ha ett viktigt samtal
med en herre. Bara ett par minuter, det svär jag.
Hoppas du ursäktar?»

Han föste ut mig ur rummet. Den främmande
herrn kom. I en kvart traskade jag fram och
tillbaka i korridoren. Dörren förblev stängd. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free