- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
104

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En återblick

Av Emil Norlander

Vis- och kuplettsången var i gamla dagar
helt förbehållen de förnämligare
sceniska förmågorna, där ej författarna
själva, liksom den store Bellman, sjöngo
sina sånger eller framburo sina
improvisationer.

Med de mer eller mindre »sorglustiga»
folklustspelen följde visorna, med vådevillen
kupletterna och synnerligast var intresset för
visor och kupletter stort i mitten av
1800-talet, då Maurits Cramaer och Aug. Blanche
strödde lättsjungna texter omkring sig. Men
det var, som sades, teatrarnas spetsar, vilka
sjöngo alstren på scenen eller enskilt, ty om
än svenskarna hade s. k. varieté, så fanns
det ingen svensk som ens hade en tanke på
att uppträda som vissångare.

Det steget skulle komma att allra först
tagas av Elis Sandelin, ett av sin tids s. k.
mun-trationsråd, en begåvad amatör, vilken efter
att ha gjort lycka inom den trängre kretsen,
vågade försöket att uppträda offentligt. Här
i Stockholm sågo och hörde vi honom i
början på 1880-talet och då i Blanchs café. Han
drog sedan ut på turnéer i landsorten,
sjungande sina visor i som mest bevärings* och
bondkostym. Han levde ett glatt liv och
tackade aldrig nej, när det kom en vänlig
inbjudan. Han njöt livet så långt det nu blev,
och dog vid trettio års ålder.

Den, som efter Sandelin kom att axla den
ambulerande vissångarens fladdrande
mantel, var Sigge Wulff. Även han amatör, en
sprudlande glad sällskapstalang, vilken till
slut lockades att uppträda ibffentligt samt,
lik Sandelin, med en gång blev allas favorit.

Sigge W. uppträdde här i Stockholm allra
först på Mosebacke, kom sedermera till
Al-hambra, till Stockholms Tivoli och slutligen
till »Berns», där han uppträdde sista gången
den 6 jan. 1892. Dagen efter var han död.
Den tärande tuberkulosen hade ej blivit
lättare att bära under ideligt nattsöl och
champagnefester. 22 år var han vid sin död samt

sörjdes uppriktigt av snart sagt »hela
Sverige» och av Finland även.

Han fick en hel rad efterapare, av vilka
endast en enda, Hilding Nihlén, blev
publikgunstling.

N. var musiker och satt på sin tid i
Svenska teaterns kapell, teatern kallades då Nya
teatern. Att han var teaterbiten, visar att
han fick debutera på scenen, hans enda
uppträdande här i Stockholm vid teatern. Till att
imitera Sigge Wulff som den tidens s. k.
grill-janne var han emellertid klippt och skuren,
och under rätt så många år reste han
Skandinavien runt, överallt mottagen med jubel.
Han var en boren kuplettsångare dock i en
enda skepnad, snobbens. Detta i olikhet med
Sigge W., hans gamla lekkamrat, vilken
älskade uppträda både som militär och sjöman.

Hilding Nihlén möttes av samma öde som
den han imiterat: han föll för en smygande
bröstsjukdom och dog 1901 knappast 33-årig.

Näste, mera bemärkte svenske
glädjespri-dare på varieté-tribunen var Lars Bondesson,
en utomordentligt lyckad vissångare och
visdiktare tillika. B., som egentligen hette
Öhlin, började med att roa kamraterna på
Svea artilleri, där han tagit värvning.

Nu hade emellertid här omnämnda
direktörer mycket att välja på i sångarväg, ty det
rikliga guldet lockade. Vi se sångaren John
Nordström och en f. d. Gävlegrossör, John
Berthman, göra stormande lycka med sina
glada visor, och August Vestling, en trevlig
urmakare från Dalom, dyker plötsligt upp,
för att lika hastigt som här nämnda
glädje-spridare famnas av döden i unga år.

Och så kommer Ernst Rolf.

Vi passa här på att framhålla att dessa
rader enbart avse de sångare, vilka icke
kommit från teatern med inlärda tricks etc.

Rolf, den trygge, medvetne bondpojken, på
vilken de Sehlstedtska orden så innerligt
passa in:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:27:05 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free