- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
119

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fosterlandet

n dam som drivit hotell i Dalarna
skriver till denna bok:

Den första syn jag hade av Ernst Rolf
utom från scenen, var denna — det var en
morgon för 12 år sedan, när. Rolf med
sällskap gästade mitt hotell.

Då jag öppnade dörren in till kontoret såg
jag en man stå lutad med sitt huvud alldeles
intill min hunds huvud (en ovanligt vacker
schäfer) och jag hörde en rar röst säga:
Dolly, lilla kära Dolly. När så Rolf hörde
att någon kom in rätade han upp sig, rodnade
och sade, med både sol och vemod i blick och
leende: Jag måste in och hälsa på Dolly,

jag har nämligen en likadan hund hemma,
en syster till Dolly här. Ja, det där förstår
jag, sade jag, alldeles precis så där gör min
egen kära pojke då han kommer hem och
hälsar på Dolly.

Dagen därpå, då hela sällskapet skulle
avresa till Falun, frågade jag Ernst Rolf om
han hade lust att bila med in till Falun (då
jag samma dag skulle in till den staden i
affärer) så kunde vi i förbifarten åka upp till
Or-nässtugan. Jag ville ju så gärna få visa
honom de gamla minnen från stora och ädla
förfäder- som finns där, från Gustav Vasa och
hans folk, icke tänkande på att Dalasonen
Ernst Rolf kunde känna till det alltsammans
bättre än jag, som inte så länge vistats i
Dalarna. — Ja, det ville han mycket gärna.

Aldrig skall jag glömma den stunden i
Or-nässtugan, då vi gått omkring och besett
alltsammans, jag förklarande, han lyssnande.
Ernst Rolf stannade och sade: Då man så här
ställes inför minnet av vad många av våra
ädla förfäder gjort för fäderneslandet så
känner man sig bra liten. Vad är jag? Ingenting.
Vad kan jag? Ingenting. Vad har jag gjort?
Ingenting.

Jag svarade honom att också i vår tid kan
en tapper man arbeta sig fram igenom många
motgångar och svårigheter. Att nå att glädja
så många som Rolf gjort, det är en bragd.

Med en forskande och allvarlig blick såg
Ernst Rolf på mig, men han sade ingenting
förrän vi kom ut på trappan, då stannade han
och såg neråt vägen och sade: Jag ser mig
själv som en liten tolv års parvel en
sommardag komma traskande barfota på landsvägen
från Falun, tillsammans med mina
skolkamrater, det var en högtidsdag för oss då vi
tillsammans med en lärare skulle få gå från
Falun till Ornäs för att bese allt det som fanns
där av gamla minnen från stora förfäder.
Sedan har jag inte varit här, sade han. Så tog
Ernst Rolf min hand i sin och tackade mig.

Såg ej Ernst Rolf förrän tre år därefter då
jag flyttat ner till västkusten. En dag kom
en servitris in till mig och sade: Direktör

Rolf sitter i matsalen tillsammans med en
vän och frågar om fru A. träffas hemma.
Jag blev glad och fick mycket bråttom med
att gå upp för att klä om mig, då jag suttit
nere på kontoret och arbetat sedan tidigt på
morgonen och väl behövde snyggas upp litet,
i all synnerhet som jag varken är ung eller
vacker, men jag kom inte längre än utom
kontorsdörren och hann inte se eller tänka
förrän jag omslöts av ett par starka armar
och snurrades runt ett par tag och så en kär
röst som sade, goddag lilla kära rara fru
H-e, jag hörde att ni flyttat hit ner och som
jag är på väg till Oslo för att hämta mina
barn, så måste jag taga denna lilla omväg för
att hälsa och ännu en gång hjärtevarmt få
tacka för den underbara stunden i Ornäs. —
Han hade mycket bråttom, det blev bara att
säga farväl.

Så annandag jul såg jag i tidningen, Ernst
Rolf död, det skar till i hjärtat, min första
tanke var en bön till den allsmäktige, tag
hans själ i dina händer, Herre, och giv hans
mor kraft till att kunna bära detta.

Jag kände en djup sorg men också en stilla
glädje över att han fick gå bort just nu när
han stod på höjden, mest älskad och
beundrad, mest saknad. H. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:08:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bokenrolf/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free