Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL HILDEBRAND f _________?35
23 oktober 1848 hade fadern i elfva år varit riksantikvarie, men ända tills
under 1847 därjämte verkat i riksarkivet, de sista åren till och med såsom
t. f. riksarkivarie. Men det synes icke blott hafva varit själfva riktningen
åt det historiska området i allmännelighet, som grundlagts i hemmet. Då
man ser den unge Emil Hildebrand börja sitt vetenskapliga författarskap
med en gradualafhandling öfver »Engelska samhällsförhållanden före den
normandiska eröfringen», erinrar man sig, att fadern ägnade flera af sina
tidigare arbeten åt anglosaxiska mynt i Sverige, och att brodern Hans också
begynte med brytningstiden mellan forntid och medeltid. Och när man så
följer den gedigna, sakrika, af metodiska källhänvisningar till lagar och
diplom burna framställning, som utmärker Emil Hildebrands förstlingsverk,
och som gör det förtjänt af en rangplats bland dåtida akademiska
afhandlingar, förstår man ock, huru han redan under studieåren tillägnat sig de
egenskaper, som blefvo utmärkande för hela hans mannaålders verksamhet.
Man lär känna forskaren, som vet att distinkt och klart urskilja, hvad
urkunder och diplom innehålla, som äger uthållighet nog att genomarbeta och
smälta ett omfattande och svårhandterligt källmaterial, och som har blick
och intresse öppna för de mångskiftande spörsmål, ett folks historiska
utveckling på olika områden innebär.
När afhandlingen i maj 1875 ventilerades, hade Hildebrand redan sedan
mars månad tjänstgjort såsom e. o. amanuens i det riksarkiv, som därefter
i mer än 41 år fick behålla honom först såsom tjänsteman, sedan såsom
chef. Med dess urkundsmaterial hade han dock redan förut börjat arbeta,
i det han 1874 inträdt såsom amanuens hos Kungl. Samfundet för utgifvande
af handskrifter rörande Skandinaviens historia och samma år i serien
»Brefväxling mellan konung Carl XII och rådet 1700—1715» utgifvit ett band,
under åren 1879—1889 efterföljdt af ytterligare två af hans hand. I
riksarkivet mötte honom omedelbart ett nytt publikationsuppdrag i uppgiften att
taga vid det viktiga medeltidsverket »Svenskt Diplomatarium», där fadern
slutat; och inom ett par år kunde han 1878 utgifva en volym däraf,
omfattande åren 1348—1350. Hans tjänstgöring hade till en början helt naturligt
förlagts till medeltidsafdelningen, men snart äfven inom andra samlingar,
bland hvilka länge de betydande och vidt utgrenade diplomatiska serierna
från Sveriges förbindelser med de olika staterna inom Tyska riket voro
föremål för hans förtjänstfulla ordnandearbete.
Urkundsutgifning och e. o. amanuensbefattning i riksarkivet gåfvo
emellertid på den tiden icke lefvebröd åt någon. Först från och med år 1878
kunde sålunda Emil Hildebrand, då 30 år gammal, i riksarkivet erhålla ett
fast årligt arvode, summa 1,000 kronor, och först 1899 kunde detta höjas till
1,200. På denna grund sökte och erhöll han 1880 lektorat i modersmålet,
historia och geografi vid Högre realläroverket å Norrmalm. Samma år
inträdde han i ännu en krets, där ytterst betydelsefulla uppgifter kommo att
af honom fullgöras. Han tillhörde nämligen den grupp af yngre historici i
hufvudstaden, som då tog initiativet till stiftandet af Svenska Historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
