Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De dödas städer, af Satyr - Johannis kyrkogård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturens sköte som möjligt. De förkastade alla kyrkliga
ceremonier, såsom barndop, nattvardsgång, begrafning etc.
De drefvos i landsflykt och deras lilla skara, varierande
mellan 50 och 90 medlemmar, fick irra omkring i Danmark,
Tyskland och Holland i många år utan att finna någon
stadigvarande plats. På grund af sin lära betraktades de som ett
pestbesmittadt följe, och otaliga voro de lidanden och umbäranden
de fingo utstå. En stor del af deras landsflykt förflöt på hafvet.
De seglade från hamn till hamn, och mångenstädes fingo de ej
ens gå i land, långt mindre slå sig i ro.
Slutligen kommo de dock åter till Sverige — år 1745 — och
lyckades erhålla en fristad på Ske vik, en gård å Vermdön, tre
mil från Stockholm. En ny förvärf vad medlem af sekten,
Almqvist, förut handlande i Linköping, anskaffade denna plats. Här
lefde de i många år i enlighet med sin lära, men de styrande
i sällskapet förstodo understundom att tillvälla sig en rent af
despotisk makt. Det var härute som Gustaf III och Gustaf IV
Adolf besökte dem.
Deras döda fördes i enkla kistor nattetid från Värmdön till
platsen i nordvästra hörnet å Johannis kyrkogård, där de utan
några som helst ceremonier gräfdes ned i jorden i arla
morgonstunder. Och där ligga de nu, de asketiska svärmarne, gömda
och glömda, under det att lifvet brusar på gatorna med de solida
femvåningshusen rundt omkring och solstrålarne, som komma
dansande mellan taken vid Kammakaregatan, låta reflexerna leka
i smekande färgtakter mot det stolta gotiska templet med det
röda Börringeteglet.
Bland de täta kors och grafstenar, som nu täcka Johannes
vidsträckta hvilostad för de döda, nämner jag först och främst
monumentet öfver von Döbeln, den lille generalen med band
om pannan, hjälten från Porosalmi, Lappo och tåget öfver Alands
haf och vår sista kamp i Tyskland. Vården kom som bekant
till genom allmän subskription och restes och invigdes
högtidligen anno 1861.
Där hvila äfven Klararektorn Jakob Ekelund, f. 1790, f
1841, han som skref de historiska läroböckerna, samt professor
Fahlcrantz, dalmasen och landskapsmålaren, som började med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
