Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
Inom kort blev det lugnt igen. Dominikowa
tystnade, från kyrkan trängde sakta orgelbrus,
och psalmsången klang som en svag snyftning
genom apelgårdarna.
Solen brände duktigt, träden stodo orörliga i
middagsstillheten, men ibland rörde sig en gren
och skuggorna började fara, ibland gick det en
vindkåTe över säden och de ljusa axen rasslade
mot varann.
Pojkarna sutto alltjämt utanför stugan, Mateusz
talade lågmält, Szymek bara skakade på huvudet,
och Jendrzych, som låg framför dem, stirrade
på röken från Mateusz’ cigarrett, som likt en
blå spindelväv ringlade sig upp mot taket.
Jagna kom ut med ett ämbar för att hämta
vatten från dammen.
Mateusz reste sig, han skulle gå i kyrkan nu,
men lovade att komma tillbaka efter middagen.
Då han fick se Jagna sitta vid stranden, gick
han ner till henne.
Det fyllda ämbaret stod bredvid henne, och
hon satt med fötterna i vattnet.
— Jagusia... viskade han sakta och stannade
under en al bredvid henne.
Hon drog hastigt ner kjolen över knäna och
blickade upp till honom, hennes ögon voro så
lörgråtna och så fulla av sorg och förtvivlan
att hans hjärta började bulta.
— Vad är det med dig, Jagus? Är du sjuk?
Träden vajade ljudlöst och strödde som ett
gyllengrönt regn av solgnistor och skuggor över
hennes ljusa huvud.
— Nej... jag har det bara sa svårt... nej...
hon vände bort ögonen.
— Kanske jag kunde hjälpa dig på något vis?
sade han vänligt.
— Du? Du som bara sprang din väg
häromsistens och inte har visat dig sen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
