Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’275
Under korset i skogsbrynet skymtade några vita
rockar.
— Vern är där? Han stannade oroligt.
— Det är vi.
— Benen vill knappt bära mig längre, jag måste
vila litet, sade han och satte sig hos dem. Jagna
lade ner påsen och tog plats en bit ifrån, undeø
korset i björkarnas djupa skugga.
— Bara ni nu inte får några nya ledsamheter...
— Hå... det värsta är att ni ger er av ifrån
oss, sade Antek.
— Kanske jag kommer igen engång.
— Det är väl attan också att de skall jaga en
mänska soin en galen hund! bröt Mateusz ut.
— Och för vad, herregud, för vad? klagade
Grzela.
— För att jag vill sanning och rättvisa åt
folket, sade Roch högtidligt.
— Alla har ’et svårt i världen, men den
rättfärdige har det väl värst.
— Sörj inte, Grzela, det vänder sig engång...
— Jag tänker så med, för det vore väl för hårt
om all möda skulle vara förgäves.
— Men gräset växer dör kon, suckade Antek
och stirrade inåt mörkret, där Jagnas ansikte
skymtade.
— Den som rycker upp ogräset och sår gott
utsäde, han kommer att bärga in en god skörd,
då tiden ar inne.
—- Men om det inte gror? Det händer ock
ibland.
— Ja, men envar sår i den tron att han skall
få dubbelt igen.
— Visst det, ingen vill väl möda sig förgäves.
De försjönko i djupa funderingar över dessa
ting.
En vindil kom farande, det prasslade i
björkarna ovan dem, skogen susade dovt, och över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
