- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Tredje delen - Historiegubbar på Dal /
140

[MARC] Author: August Bondeson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Glader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag råkade ut för skogrån — där hade hon sett ofta, att
där satt ett fruntimmer i klipporna vid sjön och tvättade
sig. Då var hon så säker på, att det blev starkt och svårt
väder och storm.

— Jaså, Glader har själv varit ute för skogrån, sade jag.

— Nejgu, jag kan säga, om det var någon, sade Glader
försiktigt och såg prövande på mig. Men, tillade han, jag
såg henne så tydligt. Och hon hade så fina kläder. Jag
hörde, huru den fina klädningen skravlade.[1]

Jag bad honom berätta förloppet.

— Ja, sade Glader. När jag var så där vid trettio års
ålder, så skulle jag gå till Kleven, till en morbror, jag
hade. Så kom jag så där i mörkningen bortmed en mosse.
Där tog jag av den rätta vägen och tänkte gå bortgenom
fjället och fann där en liten väg, som mest är gjord av
kreaturen.

När jag kom ett stycke uppåt skogen, fick jag där se
ett fruntimmer, som gick före mig. Jag blev nästan glad
att få följe genom skogen och gick, nästan det fortaste
jag kunde, för att få följe — ja, det var ingen lögn, det
vet jag. Men hur jag än gick, var hon lika långt före, och
jag kunde inte komma henne närmare — nejgu, jag det
kunde. Denne vägen gick åt öst, men längre upp i skogen
vek vägen av rätt åt norr. Där stod några lummiga granar,
som skymde bort henne, under det hon tog kroken åt norr.
Då gjorde hon ett hoj. Jag svarade i samma ton ett hoj.
Och således blev jag utan både väg och kännedom av, var
jag var — för nejgu, om jag det visste — och gick där
hela natten. Äntligen kom jag nedefter en backe, som lutade
åt väst. Där såg jag för mig en flamrande[2] lövskog med



[1] skravlade, frasade.
[2] flamrande, skimrande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 01:41:24 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bondeson/3/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free