- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade Johanna. Jag mente bara, att jag kanske inte kan tala
fint nog och passa upp dem fint nog.
— Å, du har kunnat tala fint nog för mig och passa
upp nog fint för mig, och jag är noga på det utav sjuttan,
det vet du, tyckte skräddaren och grinade.
— Ja, du ja! tyckte Johanna och drog på munnen, hon
med. — Men du, Nils, du kan gärna säga till Anna
Johanna, att hon låter Mali komma hit nån stund och hjälpa
mig litet till rätta desse darna, som främmaden är här.
— Främmad! Jag vill inte höra talas om nån främmad,
ropte skräddaren. Det är ju våra egna barn!
— Jo, det ska hon visst få, mente Nils. Dägan är snäll
och förstår sig på allting riktigt bra nu, sen hon kommit
ifrån prästagården. Det är allt en god sak att låta barnen
komma ut.
— Ja, det kan en se på Per, om en ska kunna se det på
nån! mente skräddaren. Tänk, om han skulle gått här
hemma i socknen, inte hade det då blivit en sådan karl av
honom! Hm! Nej, ut med barnen, så de få lära sig nåt!
Då kunna de nåt också. Och kunna de nåt, så slå de sig
alltid fram här i världen. Se på Per! Tänk, vad den pojken
har haft för en lycka! — Jag minns la jag, vad det kostade
på, innan vi fingo rustat ut honom, så pass vi kunde, när
han skulle till Halmstad. Och så att släppa ut honom ifrån
sig, justament som han började kunna göra lite nytta för
allt, vad vi hade slitit med honom. Men jag följde honom
själv till stan, och så tog jag pojken i näven och så gick jag
ifrån skräddaremästare och till skräddaremästare och bjöd
ut honom, ända till han fick stanna hos Löflundh. Han var
snäll och lovte att ta pojken på försök. Då sa jag till Per:
"Du är min äldste, det vet du", sa jag, "och låt mig nu se,
att du hedrar din fader och din moder och sköter dig väl!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
