Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Ungern
100
Kampen fortsattes av H u n y a
-d i (riksföreståndare 1446—56)
och av Mattias C o r v i n u s
(”korpen”, 1458—90). Denne
lyckades icke blott hålla turkarna
stången utan drev även en
kraftig västerländsk utrikespolitik,
bl. a. mot kejsaren. Mattias
fullföljde även Hunyadis arbete på
de självrådiga magnaternas och
rovriddarnas kuvande. Under
Vladislav II av U. och
Böh-men (1490—1516) inträdde åter
ett utpräglat stormansvälde, som
bragte landet till djupt förfall.
En stor bonderesning 1514
föranledde bondeofrihetens skärpande
till nästan fullständig
livegenskap. Under Vladislavs unge son
Ludvig II (1516—26) kom
avgörandet mot turkarna. 1521
föll Belgrad, och 1526 besegrade
sultan Soliman I den ungerska
adelshären vid Mohåcs, där även
Ludvig stupade. —
Delnings-tiden (1526—1699). Vid
konungavalet delade sig
partierna mellan vojvoden av
Sieben-bürgen Johan Zåpolya
(1526—40) och Ferdinand I
av Österrike (1526—64), varvid
turkarna understödde den förre
och vid ett tåg genom U. mot
Wien 1529 gjorde Zåpolya till
sultanens låntagare. Ferdinand
uppnådde dock genom en fred 1538
en delning av U. mellan sig och
Zåpolya, varvid han själv behöll
den västligaste tredjedelen av
landet. Denna, det ”kungliga U.” med
Pressburg som huvudstad, lades
under en hård habsburgsk regim,
den andra, det ”turkiska U.”,
blev efter Zåpolyas död helt
införlivad med det turkiska
väldet. Efter hand vunno de
lutherska, reformerta och unitariska
religionsriktningarna stor
utbredning i U. I habsburgska U.,
där avfallet från Rom förbands
med en magyarisk
stormanna-opposition, igångsattes en kraftig
motreformation. I turkiska U.
åter vunno de protestantiska
religionerna starkt fotfäste, särskilt
i det nästan självständiga
Sieben-bürgen (se d. o.). De bekämpades
dock där av ätten Båthor i, som
särskilt hårt förföljde de
sabba-tariska szeklerna — en liten
folkstam, vars släktskap med
magya-rerna ej är fullt klar. Politiskt
karaktäriseras delningstiden av
uppror, gränsfejder och krig
mellan turkar och habsburgare.
Sedan turkarna genom sin
frammarsch till Wien 1683 (se
Turkiet sp. 1514) nått kulmen av
framgångar, följde en rad
nederlag, det svåraste vid Zenta 1697,
och i freden i Karlowitz 1699
måste turkarna till kejsaren
avträda det turkiska U. (Banatet
dock först 1718). — Det
återförenade U. (1699—1867).
Hela U. förenades nu i
personalunion med Österrike under
habsburgska ätten, som 1687
tillerkänts ärftlig rätt till U:s krona.
Fortsatta krig mot Turkiet (se
d. o. sp. 1515) stärkte banden
mellan U. och Österrike, vilket
visade sig i den entusiasm,
varmed ungrarna upptogo den unga
drottning Maria Teresias
(1740—80) vädjan om bistånd i
österrikiska tronföljdskriget.
Under Maria Teresia inleddes en
reformverksamhet i den upplysta
despotismens anda. Josef II
(1780—90) fullföljde detta verk i
en riktning, som var ägnad att
göra U. till praktiskt taget en del
av Österrike, helt styrd av tysk
byråkrati från Wien. Bl. a.
undertrycktes den provinsiella
självstyrelsens organ, och tyskan
infördes i skolorna och som
ämbets-språk (vartill dittills latinet
brukats). Den magyariska adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
