Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
921
Vitalis—Vitaminer
922
av lat. vi’ctus, liv, livsmedel)
kallades de sjörövare, som
uppträdde vid 1300-t:s slut, urspr.
trol. i de fransk-engelska
farvattnen under hundraårskrigen, snart
också i Norden, där V. även
kallades fet a’liebröder.
V:s härjningar på Östersjön
föranleddes av förvecklingarna
efter drottning Margaretas seger
över konung Albrekt 1389. Då
det övervägande av tyskar
befolkade Stockholm vägrade att
öppna portarna för drottningen och
de tyska borgarna (som efter sin
huvudbonad kallades h ä 11 e
-bröder) ingingo en
sammansvärjning mot de svenska (jfr
Käpplingeholmen),
er-höllo de understöd från
Mecklenburg, där riddarna samt städerna
Rostock och Wismar utrustade
kaparskepp, som skulle bringa
staden livsmedel och hjälp. Dessa
V. undsatte Stockholm och
förhärjade de nordiska kusterna
(bl. a. brändes Nyköping och
Malmö). De lamslogo handeln på
Östersjön och utsträckte även sina
härjningar till Nordsjön (bl. a.
till Bergen 1393). Sitt högkvarter
hade V. på Gotland, som de
erövrade 1394. I brist på
sjökrigsre-surser stod Margareta maktlös
mot dem. Även sedan de av
sjö-röveriet svårt lidande
hansestä-derna slutit fred med drottningen
1395, kunde V. länge fortsätta
sina härjningar. De uppträdde
dåmera under fältropet ”Guds
vänner och allas fiender” och
satte sig i besittning av fästen i
Norrland och Finland. De blevo
emellertid småningom fördrivna;
bl. a. intogs Gotland av Tyska
orden 1398. Härefter togo V. sin
tillflykt till Ost-Friesland, och efter
hand upphörde deras plundringar.
— V. blev benämning även på
senare uppträdande sjörövare, som
oroade den nordiska handeln,
särskilt på dem, som Erik av
Pommern hade i sin tjänst, då han
efter sin avsättning tagit sin
tillflykt till Gotland.
Vitalis, se Sjöberg 1.
Vitali’sm (av lat. vi’ta, liv), en
uppfattning av det organiska
livet, enl. vilken detta skulle bero
på en särskild ”livskraft” av
okänd natur och alltså ej kunna
helt återföras till fysikens och
kemins lagar. Jfr Liv och
Mekanism.
Vitalite’t, se Vital.
Vitami’ner (av lat. vi’ta, liv,
och aminer, se d. o.), i
växtei-bildade ämnen av (med ett
undantag) okänd natur, vilka liksom
hormoner och enzymer i mycket
små mängder utöva en för djurens
ämnesomsättning oumbärlig
verksamhet. Redan 1881 hade man
funnit, att möss, som utfodrades
med äggvita, fett, rörsocker,
salter och vatten, behövde en liten
tillsats av mjölk till denna föda
för att kunna leva någon längre
tid. Först 1887 kom ett nytt
uppslag, som allmänt fäste
uppmärksamheten på V., i det den
holländske läkaren Eijkman (f.
1858) visade, att beriberi (se
d. o.) uppkom, när födan
utgjordes nästan enbart av polerat ris
(jfr d. o.), och att sjukdomens
uppkomst kunde förhindras genom
tillsättning till födan av riskli.
Eijkman misstydde dock sina
resultat, och först 1906 uttalades
(av F. G. Hopkins) klart, att
födan, utom äggvita, fett, kolhydrat,
salter och vatten, innehåller
ämnen, tillväxtfaktorer, utan
vilka en utveckling ej är möjlig.
1911 kallades dessa av C. Funk
för V. på grund av sin
livsviktighet och emedan han trodde sig ha
visat, att de utgjordes av aminer
(ej bekräftat). Forskningen rör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
