Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtgeografi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1297 Växtgeografi 1298
råde uppkomna former, vilka
ännu ej vunnit större spridning.
Endemiska former äro särskilt
talrika på isolerade öar och i
bergstrakter. — Ekologisk V.
Viktiga ekologiska f a k t o
-r e r, som påverka växternas
utbredning, äro ljus, värme, vatten
samt jordens fysikaliska och
kemiska beskaffenhet. Av stor
växt-geografisk vikt är sommarljuset
i polarländerna. På höga nivåer
och breddgrader hindras ofta
växters utbredning därigenom, att
den varma årstiden är för kort
för att möjliggöra frömognad.
Höga temperaturer och stark
vind verka främst genom den
ökade transpiration (jfr d. o.),
som de åstadkomma. Vattnet är
den viktigaste växtgeografiska
faktorn. Betr, vattenhushållningen
urskiljas vatten- och fuktväxter
(hygrofyter), anpassade till rik
vattentillgång, samt mesofyter
och xerofyter (se dessa ord).
Markens inverkan (sand-, lerjord
etc.) är ofta blott lokal
(eda’-fiska faktorer); större
betydelse har spec. halten av kalk
och koksalt (jfr Kalkning
och Halofyter). Av de
ekologiska faktorerna äro de olika
grundformernas
(”livsformernas”) förekomst beroende.
Ss. sådana betecknas träd,
buskar, halvbuskar, fleråriga och
ettåriga örter, gräs, halvgräs,
klätterväxter, epifyter,
sucku-lenter, lökväxter m. fl. Växterna
leva vid. i sociala
sammanslutningar, växtsamhällen.
Den gren av V., som behandlar
dessa, kallas v ä x t s o c i
o-1 o g i’. Växtsamhällena indelas
med hänsyn till de grundformer,
varav de sammansättas, i f or
-m a t i o’ n e r, t. ex. havens
och sötvattnens formationer
(huvudsaki. bestående av alger),
mangrove (se
Mangrove-träd), tropisk regnskog
(ständigt grön och huvudsaki.
bestående av lövträd med rikedom på
luftrötter, lianer och epifyter),
löv-fällande skogar (i Sverige vanl.
blandad lövskog samt fjällens
björkskog), barrskogar (spec. i
tempererade trakter) samt
savanner (och savannskogar), stäpper,
ängar, hedar, mossar m. fl. (se
dessa ord). Med hänsyn till
floris-tisk sammansättning (arter,
släkten o. s. v.) urskiljas inom
formationerna olika as s o ci at i o’
-ner (ss. olika typer av
barrskogar). — Genetisk V. faller till
stor del inom paleontologin (se d.
o.; jfr även Sverige sp. 449 ff.).
— Florområden. Med stöd av
de olika forskningsgrenarnas
resultat indelas jorden i f 1 o r o m
-råden 1. regi o’ner (jfr ill.
sp. 1299—1300). B o r e a’ 1 a
(h o 1 a’ r k t i s k a) florområdet
(regionen) utmärkes främst av
saknaden av en mängd tropiska
växtgrupper. Relativt rikt
företrädda äro barrträd,
hängeväxter, halvgräs, tågarter m. fl.
Viktigare delar av området äro
det arktiska området (se
Polarländer), det stora
europeisk-sibiriska
skogsområdet, det
östasiatiska området (se Kina
och Japan), det p o n t i s k
-centralasiatiska stäpp-och ökenområdet (från Ungern
till Central-Asien),
Medelhavsländerna (sed. o.), det
atlantiska och det p a c i
-fi’ka Nord-Amerika samt
prärieområdet. N e o t r o’
-piska florområdet (regionen)
utmärkes av rikedom på orkidéer,
palmer m. m. samt framför allt
av familjerna Brometia’ceae och
Gacta’ceae. Viktiga delar äro
Mexikos stäpp- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
