Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dans - Dansant - Danse macabre - Danska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Dansant—Danska språket
80
lämnade plats för one-step, med
mjuka, gående rörelser. I
anslutning till
musikkompositionernas växlande rytmiska
karaktär och med upptagande av
rörelser ur indian- och negerdanser
har one-step utbildats i ett stort
antal varierande turer och typer,
ss. foxtrot, ragtime, jazz och
shimmy. Av de under denna tid,
särskilt från Paris, lanceradé
figurerade pardanserna hai’
endast tangon (hämtad från
Syd-Amerika) vunnit större
spridning, i synnerhet på kontinenten.
Av nationaldanser, vilka ej
påverkat D:s allmänna utveckling,
kunna nämnas de ungerska
(czar-das) och ryska (golubez och den
pantomimiska kosack). Se vidare
Folkdans.
Dansant [dagsa’g], fem.
dansante [-sa’pt], fr., dansande;
skicklig i dans. — S o u p e r
dansant [sope’], thé
dansant, supé, tebjudning med dans.
Danse macabre [dags [-ma-ka’br],-] {+ma-
ka’br],+} se Dödsdansen.
Danska språket bildar
tillsammans med svenskan den
östnordiska grenen av de nordiska
språken. Om gemensamt
östnordiska drag se Nordiska
språk. D. har under hela sin
utveckling i så måtto varit mera
framskridet än svenskan, att
åtskilliga för båda gemensamma
drag där inkommit tidigare än
i svenskan. Sålunda har i
allmänhet redan i de äldsta danska
handskrifterna den gamla
kasus-och personböjningen förenklats
(nom., dat., ack. piuf, tjuv, i
st. f. ä. piuvær, piufi, fiiuf; wi,
i, the hauæ). Och långt a har
troligen redan före 1250 blivit ett
å-ljud (maa, raade). — De
viktigaste olikheterna mot
svenskan äro av gammalt
datum; de kunna belysas med
följande ex.: da. Hob — sv. hop;
Fad — fat; Tag — tak; Skov
(ofta uttalat Skou) — skog;
Lyd — ljud; stige — stiga och
Bænke — bänkar (samt andra
fall av ändeisen -e mot sv. -a).
Yngre äro andra olikheter i
böjning: plur. Huse — hus (typen
Aar, år, plur., finns dock även) ;
tvungent — tvunget. Verbens
singularis träffas tidigare än i
svenskan (redan vid slutet av
medeltiden) i plural användning
(the gik, de gingo), men
konsekvens däri har nåtts först vid
slutet av 1800-t. — Till nu
exemplifierade olikheter komma
vidare uttalsegen heter.
Gentemot svenskans båda
accentformer, t. ex. i buren (best, form
av bur) och buren (av bära),
har danskan blott den förra (s. k.
akut) ; men denna är av två slag:
med och utan s. k. stöt. Denna
åstadkommes genom hastig
tillslutning och lika hastig
sprängning av röstspringan (se
Struphuvud) mitt i talet; dess
förekomst är bunden till vissa regler:
den nyttjas i stort sett i sådana
ord och former, där svenskan har
akut, medan den danska accenten
utan stöt (s. k. flytande ton)
historiskt sett motsvarar
svenskans grav, om den också till
sitt väsen är lika med svenskans
akut. Saaret (av Saar) har stöt,
men icke saaret, sårad. Åldern
hos denna svårtillägnade stöt,
som särpräglar D., betygas av
Hemming Gadhs ord om
danskarna vid början av 1500-t.: ”the
tryckia ordhen fram, lika som
the willia hosta”. Med avseende
på vokalernas uttal märkes:
långt a uttalas ofta ss. brett ä
(Gade, tale), likaså e före j
(nej, regne) ; kort i har oftast
e-ljud (Fisk, binde) och kort y
ö-ljud (Ryg, skynde) ; långt o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
