Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Drama
498
tiska komedin lämnar kontakten
med politiken och behandlar
motiv ur vardagslivet; dess
förnämste representant är M
e-n a n d r o s, vilkens arbeten dock
blott äro oss kända i romerska
översättningar (av Terentius och
Plautus). — Det romerska D.
bestod i allmänhet blott av
imitationer efter grekiska original.
Flera tragediförfattare äro oss
kända till namnen, men av deras
verk äro blott fragment
bevarade. Lustspelsdiktningen
representeras av Plautus och T
e-r e n t i u s, vilkas D., samtliga
återgående på grekiska original,
för senare tiders dramatik haft
en utomordentlig betydelse, såväl
genom de däri uppträdande
typerna som genom själva motiven;
bl. a. ha Moliére och Holberg
härifrån hämtat uppslag. —
Medeltiden. Under
senantiken försvann det stora dramat
från teatrarna och ersattes av
varietéupptåg m. m. Den enda
dramatiska form, som synes ha
fortlevat, är vad man kallat
mimen, ett med sång- och
dans-nummer uppblandat D. av oftast
burleskt innehåll, gärna kryddat
av politiska anspelningar och
improviserade upptåg. Denna
form av D. sträckte sina
efterverkningar långt in i medeltiden.
Längst bevarades kännedomen
om antikens D. i Bysans.
Uppföranden av antika D.
förekom-mo emellertid aldrig. Däremot
synes på ett mycket tidigt
stadium i Bysans ha utvecklat sig
ett liturgiskt D.; redan på
300-och 400-t. finnas tydliga spår
härav. Längre fram (på 900-t.)
omtalar biskop Liutprand av
Cremona, att grekerna firade
kyrkliga högtider (särskilt Elias’
himmelsfärd) med uppförandet
av skådespel. Ungefär vid samma
tidpunkt synas även tendenser
till dramatisk utformning av den
kyrkliga ritualen ha gjort sig
märkbara i Västerlandet. Särskilt
populära blevo dylika liturgiska
miniatyrdramer, som anslöto sig
till julhögtiden. Även andra
kyrkliga högtider, epifania, påsken
o. s. v., gåvo upphov till
skådespel. På 1100-t. började man spela
utanför kyrkorna, latinet fick
vika för nationalspråken, och det
profana elementet började
undantränga det kyrkliga. Inom den
senare medeltidens allvarliga D.
kan man urskilja tvenne
huvudgrupper, dels mirakelspel,
som i regel behandla något
helgonmirakel (berömd är den
franska serien Miracles de Notre
Dame, fr. 1300-t.), dels
mysterier (se d. o.), stora episkt
hållna D. med oftast bibliska
ämnen, spelade med största
dekorations- och kostymapparat.
Den medeltida komiska teatern
står sannolikt i samband med
den senantika mimen, ehuru
utvecklingen ännu endast är känd
i sina huvuddrag. Litterär
utformning synes lustspelet ha nått
först på 1200-t. Dess glansperiod
är 1400-t., då det i Frankrike
omhändertogs av en mängd gillen
och samfund, vilka firade årets
folkliga fester med uppförande
av skämtsamma skådespel. I
deras repertoar ingick emellertid
även den genre, som kallas
moralitet, d. v. s. ett D. med
motiv ur vardagslivet och
sedelärande tendens. För D:s
senare utveckling fick denna
sistnämnda genre en stor betydelse,
då det realistiska skådespelet
starkt påverkades därav. —
Renässansen. Med den
universa-listiskt färgade
medeltidskulturens upplösning och de moderna
nationalstaternas uppkomst får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
