Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1043
Engelsk litteratur
1044
ta var väl i England tämligen rikt
utvecklat redan under
medeltiden, och vi ha kvar flera serier
engelska medeltidsspel
(Towne-ley-, Chester-, York och
Coventry-plays), men estetiskt stå dessa ej.
högt. De äro episka berättelser i
dramatisk form utan förmåga att
skildra människans själsliv.
Figurerna tala, läsa upp en läxa,
men de leva ej. Och av samma
brist lider det följande dramat
före 1580. Under 1500-t. tillkom
dock en ny impuls: från den
de-klamatoriske romerske tragöden
Seneca, som vid universiteten
flitigt efterbildades i på latin
skrivna dramer — retoriska,
onaturliga och bloddrypande
stycken, fyllda av alla slags
gräsligheter, men mera dramatiskt
byggda och mera psykologiska
än medeltidsspelen. Ett försök,
som 1562 gjordes av S ack
-ville och Norton med dramat
Gorboduc, att skriva ett dylikt
drama på engelska misslyckades
och hade ej någon omedelbar
efterföljd. Men så uppträdde vid
1580-t:s mitt en stor skald,
M a r 1 o w e, med dramat
Tam-burlaine, och med detta inledes
det engelska dramats storhetstid.
Marlowe var en universitetsbildad
man, en urspårad student, men
hans stycke uppfördes på
folkteatern, och det var till smaken
hos dess publik, han måste taga
hänsyn. Hans stycke är därför en
kombination av
universitetsdra-mat och folkdramat. Men dess
betydelse ligger däri, att nu först
skapas ett drama med verkligt
levande personer, sjudande av
lidelse. Det var detta uppslag,
som vidare utfördes av Englands
störste skald, Shakspere,
som i sin diktning allt mer
och mer frigjorde sig från
Se-necainflytandet, från dess
tom
ma retorik, dess kalla
skräckscener, och inom tragedin i
stället skapade ett själsdrama, där
huvudvikten lägges på den
psykiska processen, ej på den yttre
undergången. Såsom
karaktärs-skildrare, både inom tragedin och
komedin (Falstaff), är
Shakspere troligen oöverträffad, men
någon större uppfinningsrikedom
röjer han icke, och handlingen i
hans stycken är nästan alltid
lånad från äldre romaner och
dramer. Shakspere var emellertid
icke någon enastående företeelse,
och vid hans sida står en hel
följd av högst betydande
dramatiker, Ben Jonson, B e a u
-mont, Fletcher, C h a p
-man, Webster, H e y w o o d,
Ford m. fl., vilka alla skrivit
förträffliga stycken men i stort
sett — med undantag för den av
antiken starkt påverkade Ben
Jonson — ej givit det engelska
renässansdramat någon ny form.
Med puritanernas seger i
början av 1640-t. stängdes
teatrarna, och deras verksamhet
återupptogs först med
restaurationen. — Restaurationen
(1660—88). Med restaurationen
återkom kavaljer spartiet till
makten, men kavaljererna hade
under Cromwell mest vistats i
Frankrike, och deras smak var
därför fransk. Det blev också den
fransk-klassiska litteraturen,
som man nu sökte omplantera i
engelsk jord. Men mot detta reste
sig ett segt engelskt motstånd,
särskilt inom komedin, där den
engelska realismen gjorde sig
gällande med en brutal kraft
utan like. Denna tid var den i
moraliskt avseende djupast
sjunkna, som troligtvis funnits,
och detta sedliga förfall speglar
sig ock i W y c h e r 1 e y s och
Congreves lustspel, som ge
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
