Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik, svenska konungar - 6. Erik den helige - 7. Erik (X) Knutsson - 8. Erik (XI) Eriksson, Läspe och halte - 9. Erik (XII) Magnusson - 10. Erik (XIII) av Pommern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Erik
1152
sattes i Engelbrekts svenska
riks-sigill samt i Stockholms sigill
och vapen. Det svenska
riksbaneret blev kallat S:t Eriksbaneret.
I kyrkorna uppställdes hans
bild, vanl. framställande honom
med rikets svärd och baner; äldst
är den vackra bilden i
Roslags-Bro kyrka, trol. av Étienne de
Bonneuil (se även ill. till d. o.). De
gamla lagarna benämndes ofta
”S:t Eriks lag”. På 1200-t. blevo
sägnerna om E. sammanfattade i
Erikslegenden (Vi’ta Eri’ci), vars
användbarhet som historisk källa
är omstridd. — 7. E. (X)
Knutsson, d. 1216, den
före-g:s sonson, son till Knut
Eriksson. E. gjorde jämte sina bröder
uppror mot konung Sverker (II)
Karlsson men besegrades 1205 vid
Älgarås. E. flydde då till Norge,
fick där hjälp och återvände till
Sverige. Troligen understödd av
jarlen Folke (se
Folkunga-ätten), fördrev E. Sverker.
Denne försökte tvenne gånger
med danska hjälptrupper
återerövra sitt rike men besegrades
av E. vid Kungslena (1208) och
GestilTen (1210), där han
stupade. — 8. E. (XI) Eriksson,
kallad E. Läspe och halte,
f. 1216, d. 1250, den föreg:s son,
den siste konungen av Erikska
ätten, efter Johan Sverker ssons
död 1222 konung. Landets
styrelse anförtroddes först åt en
förmyndarstyrelse (rådet). En
av dennas medlemmar, E: s frände
Knut Holmgersson (Långe), lät
1229 utropa sig till konung,
varför E. flydde till sin morbroder
Valdemar Sejr av Danmark.
Efter Knuts död 1234 återuppsatt
på tronen, sökte han sedan stöd
hos Folkungaätten, till vilken
hans mäktiga jarlar Ulv Fase och
Birger Magnusson hörde. Den
senare nedslog 1247 ett uppror av
Knut Långes söner. Under E: s
regering organiserades kyrkan
(1248) genom mötet i Skänninge
(se d. o.) och fortsattes den
svenska utvidgningspolitiken mot
öster genom Birger Jarls tåg mot
ryssarna 1240 och mot tavasterna
1249. — 9. E. (XII)
Magnusson, f. 1339, d. 1359, äldste son
till Magnus Eriksson, valdes 1344
till tronföljare. Uppeggad av de
missnöjda stormännen och
hertig Albrekt av Mecklenburg,
gjorde E. 1356 uppror mot fadern och
dennes gunstling Bengt Algotsson.
Striden bilades 1357 genom en
förlikning i Jönköping, enligt
vilken E. erhöll konungatitel
samt delar av s. och ö. Sverige.
Han bröt överenskommelsen s. å.
men erhöll genom en ny
förlikning nästan hela Svealand
och Norrland. Såväl E. som hans
gemål, Beatrix av Brandenburg,
föllo offer för pesten (digerdöden).
— 10. E. (XIII) av Pommern,
f. 1382(?), d. 1459, son av
en hertig av Pommern och en
systerdotter till drottning
Margareta, som efter sin son Olofs
död (1387) utvalde E. till sin
efterträdare. E. blev också 1389
konung av Norge och 1396 vald
till Sveriges och Danmarks
konung. E. kröntes till de tre
nordiska rikenas konung på
unionsmötet i Kalmar 1397 och
blev 1406 förmäld med Filippa
av England men fick först efter
Margaretas död 1412 ensam
regeringsmakten. Redan dessförinnan
hade E. genom sina försök att
beröva de holsteinska grevarna
deras län Sönderjylland
invecklats i ett långvarigt och
ruinerande krig (1410—32), som
medförde hans fall. E. beskattade
hårt sina länder och införde
Öre-sundstullen (se d. o.). Dä han
återerövrat nästan hela Sönder-
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
