Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guarneri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Gud—Gude
76
Gud, Gudsf öreställning
(etymologi oviss). Redan bland
lägst stående folk finner man
tro på och praktiskt förhållande
till en övernaturlig värld (jfr
Religion). Denna tänkes här
i allm. ss. ett obestämt antal
halvt opersonliga ”makter” 1.
andar (jfr d. o.). Småningom få
dessa makter mera personliga och
mänskliga drag: ur makternas
skara framträder ett flertal
gudar (jfr Polyteism). I den
yttre gestaltningen förekomma
härvid understundom
egendomliga blandformer mellan
män-nisko- och djurgestalt (jfr D j u
r-kult; Egypten sp. 758).
Tillika sker en differentiering i
olika kön. Vidare utbildas i
många religioner ett slags ordnad
gudastat, med en högsta övergud.
Till en mera djupgående
uppfattning fortskrida flerstädes skalder
och tänkare. Gentemot de många
människogestaltade G. ställes
sålunda ett enda gudomligt väsen,
vilket, immanent i världen (se
Immanens), bär och
uppehåller hela tillvaron. Polyteismen
har här fått ge vika för
mono-teism (se d. o.), men denna får
tillika ett visst drag av panteism
(se d. o.). Filosofin söker efter en
yttersta andlig orsak till
universum och benämner denna Gud (jfr
Aristoteles sp. 644). Dessa
arter av monoteism lämna vanl.
folkreligionens gudar orubbade.
— Historiens förnämsta
mono-teistiska religion, kristendomen,
har ett annat ursprung. I det
gamla Israels officiella
gudsdyrkan kände man (sedan Mose)
endast till en Gud, nämligen
Jahve, utan att därmed vilja
bestrida tillvaron av de övriga
folkens gudar; där rådde s. k.
monolatri (se d. o.). Denna
lyftes av de stora
skriftprofeter
na till monoteism, men denna
var av helt annat slag än den
panteistiska 1. filosofiska:
profeternas G. är den framför allt i
historien verksamme, ss. helig
och kärleksfull vilja förnumne,
och tillika den majestätiskt
övervärldslige (så speciellt Jesaja).
Särskilt judendomen förkunnar
honom därefter ss. all världens
skapare och upphovsman. I
kristendomen fulländas detta
guds-begrepp: G. står i relation ej
blott till världen och folket utan
ock till den enskilde (jfr
Försyn). Detta personalistiiska 1.
te-istiska gudsbegrepp (se Tei sm)
har sedan hos åtskilliga kristna
tänkare påverkats av det
panteistiska 1. filosofiska. Under
upplysningstidevarvet menade man sig
icke kunna omfatta denna
guds-föreställning i hela dess vidd utan
blott tron på Gud ss.
transcen-dent världsskapare (se D e i s m).
Vissa nyare spekulativa filosofer
(ss. Hegel) ha åter utvecklat det
panteistiska gudsbegreppet. Se
vid. Gudsbevis.
Gudamänniska, en term, som
(först hos Origenes) betecknar
den gudomliga naturens
fullkomliga förening med den mänskliga
i Jesus Kristus.
Gudaträd, se A i 1 a n t h u s
glandulosa.
Gudbrandsdalen i Opland
fyl-ke, Norge, sträcker sig från Dovre
till Mjösens n. ände. 440 km. G.
är en mäktig, oftast trång
dalgång, begränsad av väldiga
fjällvidder. Den genomflytes av
Laa-gen (Gudbrandslaagen)
och dess bifloder. Se L a a g e n.
Gu’de, H a n s, f. 1825, d. 1903.
norsk målare, G. är en av det
norska landskapsmåleriets mest
inflytelserika representanter
under 1800-t. Han kom i unga år
till Düsseldorf och vistades större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
