Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Judaslind—Judendomen
228
breven i N. T., varnar för gnostisk
villolära och är tydligen skrivet
långt efter den apostoliska tiden,
sannol. tidigast omkr. 100. Av
dessa och andra skäl är det
otänkbart, att förf., ss. den
kyrkliga traditionen antagit, skulle
vara Judas, Jesu broder (se
J u d a s 3).
Judaslind, se C e r c i s.
Judas’ silverpenningar, se
L u n a r i a.
Judéen, hos grekiska
författare gängse beteckning för det av
judar bebodda området i
Palestina, vanl. dess s. del (med 1.
utan Iduméen), stundom även (så
i N. T. på vissa ställen hos Luk.)
hela Palestina 1. åtminstone
Palestina utom Samarien. J. i
trängre bemärkelse omfattade ur
natursynpunkt fyra olika
områden: ö. om Jerusalem och
Betle-hem ned mot Jordandalen och
Döda havet den klippiga och öde
”Juda öken”, i mitten det
egentliga berglandet (700—1000 m. ö.
h.), närmast mot v. det mot
kustslätten sluttande, rikt kuperade
och mestadels odlingsbara s. k.
Låglandet och slutligen
kustslätten själv, vilken dock endast
delvis och vid sen tidpunkt (under
mackabéerna) införlivades med J.
Efter mackabéertidens slut
styrdes J. 37—4 f. Kr. av Herodes I
(ss. konung över hela Palestina)
och därpå av Arkelaos (se d. o.).
Efter hans avsättning var det med
undantag för åren 41—44 e. Kr.
(se Herodes 3) lagt under
direkt romersk förvaltning.
Judekristna, kristna av judisk
börd, vilka bibehöllo mer 1. mindre
av sina judiska egendomligheter.
Jfr Ebioniter, E 1 k e s a i
-ter och Nasaréer.
Judekörsbär, j u d e k i r s, se
P h y s a 1 i s.
Judén, Jakob, f. 1781, d.
1855, finländsk skriftställare, en
av de fennomanska idéernas
främsta banbrytare, utövade en
omfattande såväl skönlitterär
som filosofisk produktion.
Judendomen, judarnas
religion, vilken i mycket skiljer sig
från Israels gamla folkreligion,
kan sägas börja med Josias
reformation (621), då profetiska
krav för första gången upphöjdes
till gällande lag för folket.
Fångenskapen med dess
lösryckande av folket från fädernas
land gjorde därpå i stort sett
slut på de gamla hedniska
böjelserna. Hesekiels (se d. o.)
verksamhet fick också en ingripande
betydelse. Från profeterna tog J.
framför allt monoteismen i arv.
Men denna uppträder här i stor
utsträckning omböjd i nationellt
-partikularistisk riktning och
inkapslad i lagens form.
Lagintresset odlades redan tidigt av
judarna i Babylonien och
inympades av Esra (se d. o.) på
församlingen i Palestina. Genom
iakttagande av lagen (vilken inneslöt
såväl ceremoniella och kultiska
som sedliga bud) skulle judarna
skilja sig från kringboende folk
och bevara sin renhet. Ss.
särskilda igenkänningstecken
uppställdes omskärelsen och
helighållandet av sabbaten. Offertjänsten
återupprättades visserligen i
Jerusalem, och templet var, så länge
det bestod, den yttre symbolen för
J: s enhet, men det överflyglades
med tiden alltmer av
synagogorna (se d. o.) och de
skriftlärdes skolor. Den tidigare J. var
dock icke ensidigt inriktad på
lagobservans. Bevis härför
föreligga bl. a. i P s a 11 a r e n, vars
psalmer förete flera olika
from-hetstyper, somliga av djupaste
personliga slag, samt i
vishetslitteraturen, vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
