Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Namn
586
angivna principer. Härom vittna
namn ss. Sven (ung man), Erik
(härskare), Björn och de många i
anslutning till gudanamn bildade
N. (Törulf, Astrid). — Utifrån
inlånades nog redan i förhistorisk
tid en del N. till Norden; först
med kristendomen infördes dock
ett sådant främmande element,
som delvis sprängde det gamla
namnskicket. Genom den
inkom-mo, fr. o. m. 1000-t., många
”dopnamn”, som sedan, ofta efter
formförändringar, känts som helt
inhemska: Anders av Andreas,
Johan (Jon, Jan, Jöns) och Hans
av Johannes, Per av Petrus,
Karin av Katarina o. s. v. Till
övervägande del voro dessa
helgonnamn: barnet ställdes nu
under helgonets beskydd liksom förr
under gudens. — Det starka
(låg-)tyska inflytandet under
medeltiden avsatte åtskilliga spår
också i förnamnsskicket (Henrik,
Herman, Konrad, Gertrud). —
Fr. o. m. storhetstiden blev
förnamnsskicket än mer
internationellt. Främlingar inflyttade från
alla håll, och de inhemska
släkterna knöto utländska
förbindelser. De romanska N., inkomna
särskilt fr. o. m. 1700-t., ha mest
stannat inom högre samhällslager
och äro övervägande kvinnonamn:
Louise, Mathilde o. s. v.; ofta ha
de försvenskats genom attraktion
från de inhemska på -a och då
blivit folkliga (Lovisa, Tilda).
Tillskottet från England (och
Skottland) kommer först med
1700-t :s slut och 1800-t. och beror
ofta på litterärt inflytande (t. ex.
från Ossiansångerna); ur vår
almanacka höra dit t. ex. Alfred,
Edvard, Edit, Oskar, Selma.
Dub-belnamn av typen Jan-Erik,
Anna-Lisa äro delvis folkliga men
troligen ej så gamla. — Vissa
förskjutningar märkas på de senaste
år
tiondena, delvis genom medvetet
återupplivande av de nordiska N.
(Sten, Åke, Hild), vartill ansatser
märktes redan vid början av
1800-t. genom inflytande från den
götiska riktningen. — 2. öknamn
och binamn. Ofta är det
mindre prisvärda egenskaper 1.
handlingar, som framkalla dessa
N. (rena yrkesnamn få då
undan-tas). Namngivningsgrunderna
synas i huvudsak vara desamma
i alla tider och hos skilda
folklager. En person kan uppkallas
efter sin hemort (Döderhultarn),
efter utseende 1. yttre egenskaper
(Digre, Halte och läspe), ovanor
(Smack), enstaka 1. upprepad
handling (Snatten), av
vederbörande nyttjade talesätt o. d. (Som
sagt var), mera sällan rent
andliga egenskaper (Magnus den
gode). — 3. Släkt- och
familjenamn. Verkliga sådana
träffas i gammal tid hos romarna.
Dessa hade utom förnamnet två
N., varav det ena angav släkten
(ätten), det andra familjen (i
inskränkt bemärkelse) : Publius
Cornelius Scipio. Varken grekerna
1. germanerna hade däremot urspr.
några släkt- och familjenamn,
även om hos de senare vissa
ansatser funnits till ett slags
ättenamn, t. ex. de på -ing(i)ar
(Ynglingar) . I Norden nämndes en
person med förnamn jämte faderns
(Nils Hermansson), i vissa fall
moderns (Sven Estridsson) N.,
stundom i latiniserad form
(Nico-laus Hermanni), men detta var
intet fast namnelement. Lika
litet gäller detta i äldsta tid
upp-nänmandet efter orter, icke ens
om ortnamnet tillfogades
oförändrat. Sistnämnda typ blev dock
senare den vanliga
familjenarnns-typen i Danmark (Borup) och
Norge (Liestöl), medan därtill i
Sverige (utom på Gotland) i äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
