Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1073
Norsk litteratur
1074
Ludvig Holberg, den
egentlige grundaren av den moderna
norska litteraturen. Han sätter
norskt kulturliv i kontakt med
fransk och engelsk
upplysningslitteratur. Förbindelsen
fortsät-tes efter Holbergs död (1754).
Diktaren
ChristianBraun-mann Tullin upptar den
na-turbeskrivande diktningen efter
engelskt mönster (Thomson och
Young), och även den nationella
renässansen i norskt kulturliv
omkr. 1770 upptar Holbergs
kulturtraditioner. Gerhard
Schö-n i n g skriver Norges riges
historie, där han under påverkan
av Montesquieu .skildrar Norges
fornhistoria som en hjältetid. 1772
stiftas i Köpenhamn Norske
Selskab (definitivt upphört
1813). Till denna krets hörde
Johan Nordahl Brun, som
skrev den första norska
foster-landssången (For Norge,
kjæm-pers födeland) och en
högpatriotisk tragedi i fransk stil (Einer
Tambeskielver). Till Norske
Selskab hörde även J. H. Wessel,
som i Kjærlighed uden
Strömper, parodierade sina kamraters
tragediimitationer, och från
samma sällskap utgick oppositionen
mot den klopstock-ewaldska
riktningen ; utgångspunkten var i
bägge fallen densamma: kravet
på naturlighet och enkelhet.
Förutom parodi och satir dyrkade
sällskapets diktare med förkärlek
den deskriptiva naturpoesin, den
filosofiska lärodikten och
dryckesvisan. De yppersta namnen äro
Jens Zetlitz (d. 1821),
Jo-nasRein (d. 1821) och Claus
Frimann (d.1829). Den
sistnämnde är den mest betydande; i
sina samlingar Almuens sanger
och Den syngende sömand har
han frigjort sig från den klassiska
konventipnalismen och skapat en
daggfrisk folklig lyrik. Periodens
kritiker är bergensaren Claus
Fasting (d. 1791), som i sin
tidskrift Provinzialblade för en
ivrig propaganda för
upplysningens humanitetsideal. — 1 8 0 0-t.
Åren närmast efter Norges
skilsmässa från Danmark medföra i
litteraturen föga förnyelse. En
sådan kommer först med Henrik
Wergeland, vilken med sin
romantiska panteism och religiösa
naturmystik och sin ljusa tro på
fäderneslandets och hela
mänsklighetens framåtskridande
spränger den humanistiska
formestetikens regler och söker en
fullständig frihet för sin rytmiska
begåvning. Som hans motståndare
uppträder J. S. W e 1 h a v e n,
som i nära anslutning till J. L.
Heiberg i Danmark underkastar
Wergelands kaotiska
ungdomsdiktning en skarp och föga
förstående journalistisk kritik. Han
polemiserar mot den norska
kraftpatriotismen, mot vars
isolerings-tendens han varnar; i
motsättning till Wergeland, som
sympatiserade med en närmare andlig
förbindelse med Sverige och
Väst-Europa, kämpar Welhaven för
bevarandet av den dansk-norska
kulturgemenskapen. — Omkr.
1850 börjar den nationella
romantiken sätta sin prägel på N. Den
gamla norska historien utforskas
(P. A. Munch) och folkminnen
insamlas; särskilt
Asbjörn-s e n s och M o e s återgivande av
folksagorna och Landstads
folkvisesamling få betydelse för
språkets och litteraturens
utveckling. Av denna nationella
romantik ha epokens och över
huvud N: s tvenne mest
betydande och representativa
företrädare Björnson och I b s e n
tagit starka intryck, och
rörelsens viktigaste litterära skapelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
