Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ottar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1475
Otterbäcken—Ottosen
1476
Otterbäcken, hamn- och
lastplats, i Amnehärads skn, Skarab.
1., vid Vänern. Ändpunkt för Nora
bergslags järnväg.
Otterstad, socken i Skarab. L,
pastorat i Skara stift. 1,635 inv.
Ottesång (av otta, tidig
morgonstund), i svenska kyrkan
morgongudstjänst på sön- och
helgdagar efter viss liturgisk ordning,
en motsvarighet till den katolska
matutinen (se Horae
cano-nicae), som till stor del består
av sång, därav namnet. På landet
hålles sedan länge i allm. blott en
O., nämligen på juldagen (denna
är dock från början eg. ej en O.
utan julnattens mässa). I
städerna får O. på vanliga sön- och
helgdagar utbytas mot annan offentlig
gudstjänst. Dock skall O. i allm.
förekomma på 1: a sönd. i advent,
jul-, nyårs-, långfredagen samt
påsk-, pingst- och böndagarna.
O’tto den helige, f. omkr.
1062, d. 1139, biskop i Bamberg
1102, från 1124 ivrigt verksam
för Pommerns kristnande och
därför kallad Pommerns apostel;
kanoniserad 1189.
O’tto, konung av Bayern, f.
1848, d. 1916, se Bayern sp.
1178.
O’tto I, konung av Grekland, f.
1815, d. 1867, se Grekland sp.
1543.
O’tto, tysk-romerska kejsare.
Om O. I—III se Sachsiska
ätten. — O. IV, f. 1174, d.
1218, son till Henrik Lejonet,
uppsattes 1198 som motkonung mot
Filip av Schwaben (se H o h e n
-staufiska ätten sp. 850).
Det stöd, han erhållit av påven,
bortföll, då han ej avstod från
in-vestiturrätt och överhöghet över
Italien, varför påven spelade ut
mot honom hohenstauferna och
Filip II August av Frankrike. Den
senare slog honom vid Bouvines
(s.ö. om Lille) 1214, varefter han
helt undanträngdes av Fredrik II.
O’tto, Franz Josef O.,
österrikisk-ungersk tronföl j are,
se K a r 1 sp. 603.
O’tto av Freising [-[fra’j-sing],-] {+[fra’j-
sing],+} f. omkr. 1114, d. 1158, tysk
krönikör, biskop i Freising 1137,
skrev en världskrönika De dua’bus
civita’tibus (om de två rikena),
ett försvar för kyrkans
världsherravälde, samt Ge’sta Frideri’ci,
en som källskrift värdefull
skildring av kejsar Fredrik I:s
regering till 1156.
O’tto. 1. Nikolaus O., f.
1832, d. 1891, tysk ingenjör,
gasmotorns uppfinnare. — 2.
Harald O., f. 1865, norsk
skådespelare, ledare av Centralteatret
i Oslo, känd för sin ypperliga
framställning av typer inom det
folkliga lustspelet. — 3.
Rudolf O., f. 1869, tysk evangelisk
teolog, prof, i Göttingen 1907, i
Marburg 1917. O. har på senare år
särskilt ägnat sig åt
religionsfilosofin. Hans ryktbaraste arbete
på detta område är Dos Heilige
(1917; 14:e uppl. 1926; Det
heliga, 1924).
O’ttokar, konungar av Böhmen
(se d. o. sp. 920).
O’tto Ludwig [lo’dvig], greve
av Sol ms (”Rhengreven”), f.
1597, d. 1634, tysk protestantisk
härförare i dansk och från 162S
i svensk tjänst, kämpade
framgångsrikt men ofta alltför
självrådigt i Preussen och i Tyskland
under Trettioåriga kriget. Han
erövrade bl. a. s. Elsass 1634.
Ottoma’n (av det arab,
namnet Othman), orientalisk soffa
utan ryggstöd och ben.
Ottoma’nsk, detsamma som
osmansk.
O’ttosen, Johan, f. 1859, d.
1904, dansk historiker och
skolman. O. är särskilt känd genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
