Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
till sist hamnade man framför en dörr
på nedre botten, som ledde in till
konsulns privatrum innanför kontoret.
Trappan användes mycket sällan
och mest af konsuln, om han någon
gång ville gå ner på kontoret utan att
använda förstugutrappan, men det var
icke ofta, och den betraktades mera
som en kuriositet från gamla tider.
Magnus hade mycket att göra i
dag. Fröken Jönson, den förra
korrespondenten, hade slutat för två dagar
sedan, och han hade utom sina
vanliga sysslor haft hela korrespondensen
att sköta. Skrifmaskinen knäppte för
brinnande lifvet under hans vana
fingrar, och högen af fullskrifna ark växte
alltjämt. Springpojken hade fullt göra
med att kopiera, och borta vid den
andra stora pulpeten satt firmans kassör
och bläddrade i en väldig kassakladd.
Herre gud, om det kom någon,
som sökte platsen ändå, ” utbrast
Magnus otåligt. ”Jag skulle ha varit nere
vid Finlandsångaren också. Och det
är väl tjugu bref till, som måste i väg.”
Skrifmaskinen rasslade vidare, men
om en minut afbröts maskinens oväsen
af en knackning på dörren. Magnus
höjde på ögonbrynen, och hans min
ljusnade.
”Ni skall få se, att nu ha vi en,”
sade han. ”Det måste vara ett
fruntimmer. En karl knackar inte på en
kontorsdörr. ”
Springpojken öppnade, och det var
verkligen ett fruntimmer, som knackat.
Det var en lång, smal flicka, som var
klädd i någonting svart och fladdrande,
föreföll det Magnus. Hon hade mycket
ljust hår och såg blyg ut. Magnus reste
sig och gick emot henne.
"Det var en välsignad människa,
som inte kan öppna munnen,’” tänkte
han otåligt, men i nästa ögonblick
ULRIK UHLAND
tyckte han att det var synd om henne.
Hon såg så bortkommen ut.
”Kommer fröken med anledning af
annonsen?” frågade han artigt.
”Ja,” svarade flickan uppmuntrad.
Hon såg ett ögonblick på Magnus, och
så smålog hon plötsligt. ”Jag har aldrig
varit på kontor förr, men jag tänkte
ändå ...”
Magnus betraktade henne med
förvåning. När hon log, såg hon
minsann inte blyg ut. Hon hade ett leende,
som lyste upp hela hennes ansikte,
och det låg något humoristiskt i
hennes blick, som om hon sagt en stor
kvickhet.
”"Det var värre det,”” sade han och
vinkade åt pojken att sätta fram en
stol, på hvilken hon satte sig.
”Kan fröken språk?”
”Ja, jag kan tyska och franska,
och så kan jag engelska, så att jag
reder mig.’”
”Kan fröken skrifva dem korrekt ?”
”Fullkomligt, ”” svarade hon lugnt.
”"Nå, det var ju ganska mycket.
Har fröken någon aning om
handelskorrespondens då?’”
”Nej, inte alls. Men jag är inte
dum, och får jag platsen, så skall jag
snart ha lärt mig det.”
Hennes ton var nu fullkomligt
bestämd. Hon förbluffade verkligen
Magnus. Hur kunde hon se så skolflickaktig
ut och tala så säkert? Men det låg ett
visst behag öfver hela hennes sätt.
Och hon såg i alla fall inte tillgjord ut.
""Ja, det är inte jag, som afgör den
här saken,” sade han efter en kort
paus. ”Det är min far, konsul
Ljungström. Hvem har jag det nöjet tala
med ?”
Herr Wennmark, kassören, tittade
upp från kassakladden. Hvad var det
för ett fruntimmer, som Magnus talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
