Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”FRÅN ÖSTERLAND”
Men en hemlighetsfull doft af
sandelträ och rosenträ och kamfert, som
utsprides från några fina möbler, som
hamnat här, kommer alltid Ajesja att
tänka på gamla kvinnors beskrifning
om prakten i paschornas harem förr i
tiden, där själfva divanerna doftade
som blommor. In förbi böckernas
basar viker hon sedan, där ålderdomen
sitter och fryser, äfven midt i
sommaren klädd uti skinnfodrade
kaftaner. De äro som bleka bilder — de
gamle — bilder utan färg, nästan utan
lif, som tänka långsamma tankar öfver
handskrifna böcker och
pergamentrullornas fina pränt. Det är icke blott
några gator, som skilja dem från Peras”
franska, moderna bokhandlare. Det är
muren mellan västerland och
österland, den, som ej öfverstiges.
Ajesja kände väl hur man skall
komma till marmorbrunnen. Hon hade
gått dit, sedan hon var en liten flicka.
Ödlesnabb och slank i sin tunna,
långklänning af det lätta, billiga muslin,
såsom de små turkiska flickorna bära
den, rakt nedhängande, så att hon med
ett enda grepp af handen kan hålla
upp allt, då foten skall springa öfver
Mahmoud-Paschas breda rännsten eller
klättra uppför Basartrappornas
nerrasade stenar. En liten tanagrafigur,
lindad i muslinsveck från hjässan till
fotspetsen. Baschörtet”” neddraget
intill ögonbrynen, så att man ej får veta,
att åtta långa flätor äro snodda hårdt
hufvudet rundt. Huden än mer
guldbrun mot allt ljust tyg — outvecklade
drag med näsan, som tyckes litet för
stor och munnen för tjock, därför att
ansiktet är så litet och magert, som
oftast hos de små turkflickorna. Men
+ Pera är den kristna stadsdelen af Konstantinopel. —
kvinnan alltid bär.
407
hos Ajesja liksom alla de andra
obeslöjade unga flickor, man möter på
Stambuls gator, glömmer man allt
annat fult och vackert för ögonen, de
stora, mörka. Ty där finnes, hvad
Österlandet har skönast — ljuset och
skuggan, elden och den stolta kylan,
men mest drömmen — Österlandets
stilla, dunkelt drömda dröm.
När man först träder in i Gamla
Basaren, där antikviteterna och de
gamla smyckena säljas, ser man intet
för all skymning. Det hela blir till en
suddig tuschteckning utan konturer och
färg med tungt mörker under hvalfven
och i skuggan utefter stenmurarna
afbalkningar, som likna breda hyllor,
där otydliga figurer sitta på huk.
Men Ajesjas ögon se vana in i
mörkret. Utefter ena långväggen sitter
hennes far Ahmed-Ali.
Två meter i längd, två meter i
bredd, en hylla, ett bräde med en
mattbit öfver, det är hela butiken. —
Lådor med glaslock där framför och
däruti en hel del kram för att locka och
komma en att stanna. Men det äkta,
det dyrbara som alltid hos turkiske
köpmannen doldt och gömdt i askar
och skrin, i knyten och pungar.
Midt emot Ahmed-Ali sitter en
mulatt.. Hans runda hufvud är som en
mörkare punkt i all skymning. Hans
butik är ännu mindre än Ahmed-Alis,
men full af lådor och askar och stora
bylten. Mest säljer han silfversaker.
Tunga silfverkedjor och spännen, där
byzantinska kejsarörnen ibland
sträcker sin kroknäbb mellan det upphöjda
rosenmönstret. Silfverboetter till
klockor har han äfven, stora dubbelboetter
med blomsterkransar ciselerade för
se En hufvudduk, som turkiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
