Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
mjuka värme likt ett mänskligt
famntag om skuldror och bröst och hon
sluter sina ögon af välbehag. Då ser
hon med ens framför sig perserns
dystra blick under ögonbrynens
sammanvuxna, tunga hvalfbågar och hon
ryser till, så att schalen glider ned.
Men upp ur en brokig näsduks många
knutar löser förespråkerskan en sällsynt
ring, som hon trycker på Ajesjas lilla
hand. Då är det, som om en evig
atom af Österlandets blå himmel sänkt
sig ned i det mörka harem. Ajesja
stirrar bedårad af turkosens oändliga
blå, som tyckes spegla sin egen glans
och gifva den åter samlad i sig själf
likt en fullkomlig, leende lycka. Hon
hör perserkvinnpan tala liksom ur
fjärran: — "”Det är en underbar turkos,
utan fläck. Bevara den väl! Han, din
herre, gifver dig den till skydd mot
onda ögat. Det är en sällsam, magisk
sten. Man säger, att den en gång
tillhörde Nasereddin-Schahs favoritgemål.
Så länge hon ägde den var hon lycklig,
men med den förlorade hon lyckan.
Och så har det gått med hvar och en,
som ägt den. Vi, perser, känna väl
turkosens makt. Akta den! Det är en
lefvande sten. På den kan du se, om
din dag blir lyckosam, om turkosens
glans är klar eller fördunklad. Hotar
dig en fara, då blir stenen grön, ty
den drager det onda ögats makt från
dig till sig. Håll ofta din hand upp mot
solen, att dess strålar bada stenen, då
får den ny kraft att lefva. Den skall
gifva dig lycka. Men om du en gång
förlorar den, då blir ditt öde att
ständigt längta efter hvad du ej kan
nå »
e o0 . +
I Hötel Kröckers vestibul sitter
Erik Nord, den svenske författaren,
+ Turkiskt landthus.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
och läser Konstatinopels franska
tidningar, hvars feta tryck och tunna
innehåll äro karakteristiska för hvad
censur kan åstadkomma.
Med sin tyska betjäning, sina röda
ripsgardiner i gammaldags precisa veck
och sina tomma ölsejdlars
krukomakarefantasier utefter matsalens ekpanel,
liknar hotellet ett vanligt borgerligt
hotell i någon tysk landsortsstad. Gingo
icke de turkiska spionerna häromkring
i röda fezer och talades här ej ett
tiotal olika språk, kunde man knappt tro,
att man var i Konstantinopel.
Erik Nord var egentligen besviken,
som man blir när man söker Orientens
sagofantom och finner någonting iklädt
en parisertoalett, som blifvit gammal
modig redan i Europa. Han sökte
äfventyret från tusen och en natt, och
fann det mest i fransk och tysk
öfversättning.
Men Bosforen var där med sitt
blåa inslag. Och solljusets oändliga
klarhet lyste här som aldrig någonsin
annorstädes öfver moskéernas
gigantiska stenvärld. Och så stadens silhuett
luftig och taggig af minareter och
cypresser, snöhvit i morgonljus,
guldockra om dagen, violett och
opalskiftande om kvällen, men om natten svart
och spöktunn med små lugna ljus ur
gatornas mörker.
Konstantinopels skönhet var färger,
skugga, ljus och stämning. Allt det,
man ej kunde taga på. Kom man nära
inpå, fann man blott stommen kvar.
Cypresserna blefvo till dammiga träd
bland stenar. Bosforens byar och
villor, som tycktes locka i buketter af
trädgårdar, förvandlade sig till fattiga
ruckel eller förfallna, öfvergifna yali”
vid torra landsvägar. Men kom man
bara hundra meter därifrån, var allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
