Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
rodret skötte sin tjänst. Han var en
brunbarkad gammal fyr med täta
rynkor kring mun och ögon och ett glest
bockskägg, liksom slitet af vinden.
Fjärden glittrade, båten gungade
mjukt fram, och dagen svalkades af
den rena, starka vind, som bar dem
mot målet. — — Asta och hennes tant
sutto på hvar sin sida om masten;
Björne i fören. Alla tre i fladdrande
kappor.
Flickan betraktade med tyst
njutning den lilla staden och hamnen och
de gröna stränderna, de lågt kullrande,
öde klipporna. Björne, som bäst kände
trakten, lifvade hennes inbillning med
historier och minnen från kustens
forntid. Man kunde icke veta om hon
hörde på eller ej. Den gamlas oroligt
vänliga blick spejade förstulet under
seglet öfver till systerdottern — men
hvarken det eller annat tycktes störa
henne. Så tystnade Björne.
"Är det sanna historier? ” frågade
Asta.
"Åja, i det närmaste, tänker jag”
"Nå, det kvittar ju lika, hvilket.
Nu åtminstone!’”
”Ja, ” svarade han, ej utan
bitterhet, ”hvad angå oss de gamla
sagorna? Vi ha nog af vår egen. Men,”
afbröt han sig, ”den talar man ju inte
om. ”
Astas blågrå ögon fingo ett
underligt, lystrande allvar.
"Hvarför inte?” utbrast hon
plötsligt, helt muntert. Både tanten och
Björne skrattade. Med en vacker
rodnad på kinderna sade den gamla,
nickande åt de två unga:
"Hon kan allt krya upp oss
sjuklingar — ÄAsta!”
"Framme!”
gamle vid rodret.
förkunnade nu den
GUSTAF ULLMAN
"Redan? — Men hvar är ön?”
”Ser ni inte? ” ropade Björne
gäckande. ”Hitåt! Böj er under seglet!
Så får ni se.”
Båten gled in i en liten, djup ränna
vid ett kalt och långsträckt skär. Det
låg härute i enformigheten mellan haf
och skyar, alldeles naket så när som på
några enbuskar, inklämda i skrefvorna.
- Seglarna gingo i land och njöto
medförda förfriskningar. Båtgubben bjöds
med.
"Här är vidunderligt skönt, ” sade
Asta, i det hon sträckte ut sig på en
flat klipphäll.
”’Ja, inte sant, ” instämde tanten och
kavaljeren, båda liksom smickrade af
hennes belåtenhet.
"Här har en hel skeppsbesättning
omkommit, ” berättade oombedd den
gamle sjöbussen, upptinad af
välfägnaden. — ”De hade förlist på hafvet
och rott omkring längen och väl. Så
kommo de hit, men här fanns ju bara
nakna berget och vatten rundt ikring.
Så dogo de här af köld och svält,
innan folk från land kunde hinna bli
varse dem.
Och i den soliga, strålande dagen
fortfor han att förtälja om lifvet
härute och om dödens lek med
människorna. När han teg, sutto de andra
beklämda. Asta spejade med
förebrående undran ut öfver vidderna, men
när sälarna här och där döko upp på
böljorna och stirrade på henne för att
plötsligt åter försvinna, måste hon
emåle.
"Hvilket kan vara värst, må tro,
undrade den gamla, som för sig själf,
”att dö af hunger ensam på ett skär
eller midt ibland människor? ”
Ingen upptog spörsmålet. Men det
lät som ett svar med gömd mening, när
$
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
