Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAZARUS
tyga Lazarus om det riktiga i sin
åskådning och att återföra hans själ till
lifvet, liksom hans kropp hade
återvändt. Detta föreföll honom så mycket
lättare som de skygga och underliga
ryktena om den uppståndne icke hade
återgifvit hela sanningen om honom,
utan blott dunkelt varnat för något
förfärligt.
Lazarus hade just stigit upp från
stenen för att följa efter den i öknen
nedgående solen, då en rik romare
nalkades, ledsagad af en beväpnad slaf,
och högt hälsade honom:
”Lazarus!”
Lazarus fick se ett vackert,
förnämt ansikte, strålande af glans, i ljusa
kläder med ädelstenar, blixtrande i
solen. Det rödaktiga skimret förlänade
hufvudet en viss likhet med
mattglänsande brons. Lazarus satte sig ödmjukt
på sin plats igen och sänkte dåsigt
ögonen.
”Ja, du är inte vacker, min
stackars Lazarus,” sade romaren lugnt,
under det han lekte med sin guldkedja.
”Du ser till och med ryslig ut, min
stackars vän, och döden låg inte på
latsidan den dag, då du så oförsiktigt
råkade i dess våld. Men du är tjock
som en tunna, och tjocka människor
bruka inte vara elaka, såsom den store
Ceesar säger, så jag förstår inte,
hvarför människorna äro rädda för dig.
- Du tillåter mig väl att tillbringa natten
hos dig? Det är sent, och jag har
intet härbärge.”
Ännu hade aldrig någon bedt att
få tillbringa natten hos Lazarus.
”Jag har ingen bädd,” sade han.
”Men jag är en smula soldat och
kan sofva på en stol,’” svarade
romaren. ”Låt oss tända eld!”
”Jag har ingen eld.”
Sii
”DA få vi samspråka i mörkret som
två vänner. Men jag tar för gifvet,
att det finns något vin hos dig.’”
”Jag har inte vin.”
Romaren brast i skratt:
”Nu begriper jag, hvarför du är
så dyster och inte tycker om ditt andra
lif. Inte vin! Nå, lika godt! Vi få
reda oss ändå. Det finns saker, som
kunna göra människor lika kollriga som
falerner.
Med en rörelse af handen
afskedade han slafven, och de blefvo
ensamma på tu man hand. Och
bildhuggaren sökte öfvertyga Lazarus,
men med den nedgående solen tycktes
lifvet försvinna ur hans ord, så att de
blefvo bleka och tomma, som om de
hade rört sig på osäkra ben, stapplat
omkring och ramlat, berusade af
ängslans och förtviflans vin. Och svarta
afgrunder tedde sig mellan dem — så:
som aflägsna antydningar om den stora
tomheten och det stora mörkret.
”Nu är jag din gäst, och du får ej
kränka mig, Lazarus,” sade han.
”Gästvänskap förpliktar till och med
den, som varit död tre dagar. Det
är ju tre dar som du tillbragt i
grafven, efter hvad man sagt mig. Där
måtte det vara kallt, och därifrån har
du väl fått din fula ovana att lefva
utan eld och vin. Men jag tycker om
elden, och här är så hemskt kallt...
Du har mycket intressant tecknade
ögonbryn och en vackert formad panna
— det liknar ett vid jordbäfning
instörtadt palats, som höljts med ett lager
af aska och grus. Men hvarför går
du i så underliga och fula kläder? Jag
har sett brudgummar i ert land, och
de bära likadana kläder som du — så
löjliga, så förfärliga. Men du är väl
ingen brudgum heller ?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
