Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTGÖRARE
karna slå in i drömmar om den nya
tiden, startad af ungdom som inte
föröder sig med idel bokvett.’”
"Vi få skaffa en basfiol,” tillade
han med så bitter själfironi, att han
vek för väninnans upptända blick.
De gingo hastigt hemåt och redan
skymde det. Komna till infartsvägen
vid Cattaneos hus saktade Mikail
stegen, han fattade Veras hand och
frågade :
”Men om vi skulle göra det? Resa
hem! Till Petersburg. Du vet hur
ligan förbereder invasionen. Låt oss
först resa till Bern. Låt oss lefva med,
innan vi glömma bort oss i
bakgatorna.’”
”Jag följer med dig Mikail,” sade
Vera, lugnt och varmt.
De gingo fram och åter den
vinspaljerade gången och talade om
framtidens så hastigt ändrade läge. Då de
skulle gå in, trädde en fantastiskt
tecknad skugga ur källaren. De gissade att
det var Morandelli som bar sin
gigantiska fiol på ryggen. Han klättrade
upp den branta stigen som är en
ginväg till kyrkan. De sågo skepnaden
tränga in till vinförsäljerskan, som bor
i den blekröda stugan på
kastanjebacken.
Därpå gingo de båda vännerna in.
k
En söndagsmorgon i april 1904, då
Monte Bre i strålande vårtoalett lockat
lustvandrare och patienter ut ur
Luganos villakvarter, stannade en ung man
vid infarten till Casa Cattaneo. I
främlingens ansikte hade den tjusande
morgonen ej satt en glimt af glädje öfver
lifvet. Hans uppmärksamhet var
inåtvänd och han tycktes ännu ej ha
upptäckt omgifningen.
531
Mikail Fedorovitsch satte sig på
gräsvallen. Hans tankar började gå en
annan kosa och något af välbehag
strilade genom honom, han lade sig bakåt
i gräset och för en stund lämnade
honom det förflutnas bildvärld.
Ett ekipage körde förbi. Han
uppfångade ett kvinnoansikte, hvars
skönhet var bländande och divatypiskt.
Vagnen stannade och en äldre herre,
påklädd med både vinterrock och päls,
försökte resa sig. Med stöd af
följeslagerskan kom han på fötterna, och
med hennes och lakejens bistånd gled
han ner ur åkdonet. Han stod orörlig
en stund för att komma sig efter
klättringen, så började han gå några steg
utför på egen hand. Mikail mötte
honom med en häpen blick. Men när
han betraktade närmare detta
monstrum, på hvilket naturen höll på att
hämnas gräsligt, blandade sig hos
honom medlidande och hat, förakt och
tillfredsställelse att se bekräftad
penningens förbannelse. Ur det svampiga
gråa ansiktet kisade ett par slocknade
ögon. En stubbig grånande mustasch
öfver den uppfläkta munnen. Ett
ansikte där ingen linje ritats af en
mänsklig känsla, och för Mikail var det den
förkroppsligade mammon. Men en
mammon, som om en tid skulle dö.
Vidundret stannade några steg från sin
betraktare och vände sig utåt där sjön
låg. Han fingrade oroligt på pälsen
och sökte efter knapparna och stötte
vidriga ljud ur halsen.
Den unge ryssen såg efter damen.
Hon stod däruppe med sänkt hufvud,
stal sig ibland en blick ut i det sköna
landskapet och ref med parasollen bland
vildrosorna som smögo sig i häcken.
Den sjuke mannen sträfvade
tillbaka, men blef stående och vinkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
