Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
och sen skall man inte ta det man
tycker om, utan det, som tant eller
Axelina tycker om.” Ann-Marie
smålog emot honom, och han förstod
plötsligt, hvarför hon ritade så bra
karrikatyrer. Det måste hon göra med de där
ögonen.
”Vet ni hvad?” frågade han.
”Nej,” svarade Ann-Marie lugnt.
”Jag skulle vilja föreslå, att vi gå
ut på en lång promenad. Men det
kanske ni tycker är opassande?” De
gingo långsamt framåt Norrbro, medan
de pratade.
”Jag tycker aldrig att någonting är
opassande, ”” sade Ann-Marie. ”Det är
just min olycka det.”
Herr Byström kunde omöjligt hålla
sig allvarsam. Hon talade så stilla och
filosofiskt, och hennes breda dialekt
lade ett sådant eftertryck på alla
hennes betraktelser. Hon var sannerligen
den roligaste bekantskap, han gjort på
mycket länge.
”Nå, hvilket vill ni, ja eller nej?”
”Hvart skulle vi gå då? Jag skulle
vilja se Nya kyrkogården, ” sade
AnnMarie.
”Det var ett sorgligt ställe. Vore
det ine roligare med Djurgården? Vi
kunde ju gå på Skansen.”
”Nej, på Skansen är det så svårt
med alla djuren. De se så ledsna ut.
Kunna vi inte gå på Gröna Lund? Det
var en i Västervik, som hade varit där,
och han sade, att det fanns en karusell
där. Karuseller är det bästa som
finnes.” Ann-Maries tonfall var snabbare
än vanligt.
”Det vet jag förstås inte om jag
tycker. Men Gröna Lund är inte öppet
annat än på söndagarna, tror jag.”
”"Det var då otur också, ” sade
Ann
539
Marie nedslaget. ”Men vi få väl gå dit
näsan pekar, då.”
”Ja, det är nog det enda rätta,
svarade han och drog på munnen.
Ann-Maries näsa pekade ganska
vidlyftigt, ty det blef verkligen en mycket
lång promenad. De gingo genom
Östermalm, öfver Djurgårdsbron och rundt
vägen mot Djurgårdsbrunn och
Bellmansro. Till sist satte de sig på färjan
och åkte till Räntmästaretrappan.
AnnMarie tyckte, att allt hvad hon såg var
så vackert, och hon hade utmärkt roligt.
Anton Byström hade heller icke tråkigt,
ty han hade aldrig i sitt lif hört någon,
som gjorde så originella anmärkningar
som Ann-Marie.
”Skulle vi inte kunna göra om det
här?” frågade han, medan de gingo
framåt Skeppsbron mot konsul
Ljungströms hus.
”"Jo då,” svarade Ann-Marie
beredvilligt. ”Vi kunna ju träffas i
morgon.”
Han måste småskratta åt hennes
ifver.
”"Men då har ni kanske någonting
roligare för er?’”
”Nej, visst inte,” svarade
AnnMarie bestämdt. ”Jag har aldrig
någonting roligt. Det enda roliga är en bok,
som heter Robinson Crusoe, och den
säger Axelina, att den passar för
skolbarn. Hon skrattar åt mig, för att jag
läser den, men den är verkligen bra.
Det är en, som led skeppsbrott och
kom i land på en öde ö.”
”TJag vet precis, ”” svarade herr
Byström. ”Den har jag också läst.”
”Nå, då vet herr Byström hur
alltihop är. Men, ser herr Byström, jag
tycker att jag är ungefär som den där
Robinson.” Ann-Marie såg vädjande
på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
