Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
FEMTONDE KAPITLET.
Irma stod inkrupen bakom den
tunga fönstergardinen i sin fars lilla
salong och stirrade ner på gatan. Det
drog en hvinande, snöblandad blåst
längs husraderna, och människorna,
som sträfvade framåt den breda
Narvavägen, föreföllo att icke ha ett lätt
arbete. Irma stod och funderade.
Hvad tänkte grefve Hogardt?
”Jag förstår, att den som talar, är
för detta klädståndsjuden.”
Irma lade sig på knä på stolen med
hufvudet i händerna. Nu var det
alldeles mörkt nere på gatan, endast
lyktljusen fladdrade af och an. Det ryckte
och slet i fönsterfogningarna och då
och då kändes blåsten svagt genom
dubbelfönstren.
Och hvad tänkte grefve Hogardt om
henne själf? Kunde han tro, att hon
varit med om det där vanvettigt fula
förslaget? Hon kände, att endast
tanken på något dylikt jagade blodet upp i
hennes ansikte. Nej, det kunde han
inte tro. Han hade ingen orsak att
göra det, ty hon hade aldrig på minsta
sätt visat sig så. Hon kunde icke
minnas, att hon någonsin varit ens vidare
tillgänglig mot grefven. Hon hade varit
stel och reserverad, kanske en och
annan gång en smula satirisk, men
aldrig kokett eller inställsam. Det där
minnet från skoltiden hade alltid stått
för henne, så snart hon blott hört
namnet Hogardt.
Och det hade kommit henne att dra
sig undan, och det hade kanske gjort
henne till den likgiltiga och
nonchalanta människa hon var. Men var hon
så likgiltig? Nej, det var hon inte.
Irmas ögon blefvo stora och
lysande, när de sågo ned i mörkret. Det
UELRIK UHLAND
fanns i alla fall människor, som hon
trifdes med, sådana som familjen
Ljungström. Men var det egentligen
dem, hon tyckte om? Det var förstås
Magnus och ingen annan, men det att
de voro Magnus familj gjorde, att hon
såg dem på ett särskildt sätt.
Hvad var det, Magnus hade tänkt
säga på balen, när de sutto i gröna
salongen? Kanske det ingenting var,
men hvarför hade han då sett på henne
så? Magnus låtsade aldrig någonting,
och han ljög aldrig. Han afgudade
heller inte pengar, fast han aldrig var
slösaktig. ;
Irma spratt till vid det, att dörrert
öppnades. Det var fröken Björnbergr;
som kom in. Hon hade ett sätt at
gå mycket tyst och så plötsligt öppna
en dörr, hvilket alltid retade Irma, ty
hon tyckte det låg något obehagligt
smygande i det.
”Hvad vill fröken?” frågade hon
skarpt, i det hon vände sig om.
""Ingenting särskildt. Jag ville bara
se, hvad du roade dig med. Sitter du
här i ensamheten och funderar?”
"’Ja, jag gör det.” Irmas ton var
mycket kort, som den alltid var, då
hon tilltalade fröken Björnberg. Därpå
gick hon fram och tryckte på knappen
till det elektriska ljuset, så att den lilla
salongen ögonblickligen låg i klar
belysning.
Fröken Björnberg hade en tidning
i handen.
”TJag kan tala om en nyhet. Eller
kanske du redan har läst Aftonbladet ?”
”Nej.” Irma talade lugnt, fast hon
fick en sådan besynnerlig
hjärtklappning. Hade grefve Hogardt begått
själfmord eller någonting? Hon visste icke
själf, hvar hon fick den tanken ifrån,
men den kom blixtsnabbt öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
